- 7 September 2012
- Etichete
Nichita Stănescu (1933-1983) har blivit en stark symbol för flera generationer rumänska författare, dels tack vare sitt nyskapande poetiska språk, och dels tack vare sin varma personlighet som samlade kring sig och inspirerade många andra poeter och musiker, under en tid då det rumänska samhället kännetecknades av instängdhet och rädsla. Stanescu var författare till ett tjugotal lyrik- och essäböcker vars titlar talar om hans modernistiska estetik och hans inflytande av klassisk litteratur: debutboken „Kärlekens riktning” (1960), „En vision om känslor” (1964), „11 elegier” (1966), „Ägget och sfären” (1967), „Icke-orden” (1969), „I den ljuvliga klassiska stilen” (1970) eller „Epica Magna” (1978). Han tilldelades Rumänska författarförbundets pris flera gånger, liksom Rumänska Akademiens pris (1978) eller det prestigefyllda Herder-priset (1975). Hans förtidiga död sörjades av kollegor världen över, däribland Kjell Espmark som skrev den minnesvärda dikten „Brev”: „Jag skrev ett brev till Nikita Stanescu / utan att veta att han just dött. / Kände en främmande kyla stiga / ur skriften upp genom handen. / Vilken brist på sinnesintryck i rummet! / Jag tvingade fram hans bild i tapeten: / hans svullna drag som fått lära för mycket, / leendet där dikten blev borta, / fötterna som sagt upp skorna. / Men rimfrosten tog sig uppför min arm. / De stelfrusna orden på papperet / stötte bort sin innebörd./ Halvvägs var brevet slut.”
Nichita Stănescu finns översatt till svenska med samlingarna
Ljusets böjning (övers. Inger Johansson & Gabriela Melinescu, 2008),
Ptolemaios död och uppståndelse (övers. Pierre Zekeli, 1977) och
Kampen mellan inälvor och verklighet (övers. Pierre Zekeli, 1975).
Bild: Lütfi Özkök
