Oktober, klockan åtta, som räknas som ett av Maneas viktigaste verk, är inte ”vittneslitteratur” i egentlig mening, snarare ett slags intima, intensiva skildringar av olika känslotillstånd — av sorg och förlust men också av hopp och längtan.
Ulf Eriksson för Göteborgs Posten: Nu kommer nämligen i grann svensk översättning hans märkliga novellsamling Oktober, klockan åtta (först utgiven 1981) där motiv som skall dyka upp i den självbiografiska romanen bearbetas under skicklig variation av berättargrepp, stilarter och tempon. Det är tryck i Norman Maneas prosa: man måste jämföra honom med Thomas Mann, Hugo Claus eller Lars Gyllensten, med inslag av den frätande stilisering Herta Müller har lärt oss. Manea är konkret, mustig, grotesk och åskådlig, men samtidigt intensivt litterär, allusionsbenägen och ofta lustfyllt travesterande.
Eva Ström för Sydsvenskan: För den som vill bekanta sig med Norman Manea är ”Oktober, klockan åtta” ett utmärkt verk. Det finns en sällsynt kraft i författarens kompromisslösa hållning, där de såriga hågkomsterna återger 1900-talets två stora trauman – Förintelsen och de totalitära regimernas omänsklighet. Manea upplevde bägge dessa historiska ödesstunder, vilket givetvis präglat honom som människa och som författare. Han skriver ur en överlevandes bittra perspektiv, där minnena blir till mardröm men också till en desillusionerad prosa, som oförtrutet upprepar en sanning som vägrar att manipuleras. Inger Johansson återger som alltid med stor känslighet nyanserna i detta kraftfulla, levande språk.
Anneli Dufva för Kulturnytt: Norman Manea rör sig med hög svansföring och stor medvetenhet i det gränsland där läsaren bara får hänga med och strunta i att försöka deschiffrera det lästa. (…) Och det är god litteratur det här. Det är välskrivet, genomlevt och utan inställsamhet. Men det är också litteraur som kräver lite arbete. Läser du för fort förlorar du dig mellan de subtila kasten i tanke, tid och rum. Eller så är det precis där man är tänkt att hamna - där tider och världar flyter samman.
Joar Tiberg för Aftonbladet: I femton berättelser, flera av dem på bara en handfull sidor, skriver Manea fram ett eländigt lägerliv ur ett litet barns hyper¬receptiva, storögda perspektiv. Detaljskärpan och minneskonsten är mästerlig och bitvis rent absurdistisk. (…) Läsningen är ett slags berg-och dalbanetur genom språk och bräcklig värld, en mollstämd, och likafullt, konstigt nog, glättigt slamrande textorkester.
Jens Christian Brandt för Dagens Nyheter: Norman Manea skulle kunna vara Herta Müllers litteräre halvbror. Båda lämnade Ceausescus Rumänien ungefär samtidigt, under mitten av 80-talet, bara för att sedan i exilen återskapa varje nyans av det förtryck man skenbart undkommit. I Sverige bygger hans rykte som Nobelpriskandidat på ”Huliganens återkomst” och den tragikomiska ”Lyan”. Illusionslösa böcker, fulla av genreöverskridningar, essäistiska utvikningar och absurd humor.
Tone Sundberg Brorsson för Dagensbok: Norman Manea är en rumänsk litterär gigant. (…) Jag vet ju att det här ska vara ”stor litteratur”. Men jag förmår inte låta texten att gripa tag i mig, beröra mig. Maneas högtravande stil, textens egen lojhet, kväver mig, lägger sig som en klåda över läsandet. För den som förmår se bortom den ringlande kön till berg-och-dalbanan finns det något här. Det finns stor litteratur, skymd bakom de väntandes ryggtavlor.
