Veckans författare - Mircea Eliade

Mircea Eliade (1907 – 1986) var en känd och inflytelserik religionshistoriker, men också en väldigt originell skönlitterär författare. Han studerade filosofi i Bukarest, lärde sig flera sällsynta språk som persiska och hebreiska och blev en förebild för sin generation. I början på 30-talet blev han intresserad av sanskrit och åkte till Calcutta för att läsa språket. Vistelsen i Indien utmynnade i en omöjlig kärlekshistoria med dottern till Eliades filosofiprofessor, som Eliade förevigade i den hjärtskärande romanen Maitreyi (1933). 40 år senare publicerade den verkliga Maitreyi – författare i egen rätt – ett litterärt svar som kom ut i USA under titeln It Does Not Die.

Under resten av 30-talet levde Eliade återigen i Rumänien, där han kopplade sitt namn till den högerextrema grupperingen Järngardet och en del antisemitiska uttalanden. Tyvärr har Eliade aldrig tagit avstånd från sin ungdoms fascistiska sympatier, utan teg om ämnet fram till sin död.

Efter andra världskriget bosatte sig Eliade först i Paris och sedan i Chicago, där han undervisade i religionsvetenskap. Hans omfattade forskningsverksamhet ledde till flera studier om mindre kända religioner och kulter som t. ex. shamanism, och även till en religionsencyklopedi i 18 band. Parallellt med vetenskapen hade han även en imponerande litterär produktion som vittnade om hans intresse för ockultism och extrasensoriska upplevelser.

Till svenska har Eliade översatts delvis med romanen Den gamle mannen och officeren (övers. Barbro Andersson, 1978), delvis med studierna Heligt och profant (övers. Alf Ahlberg, 1968&2008) och Myten om den eviga återkomsten: arketyper och upprepning (övers. Dan Shafran och Åke Nylinder, 2002).