Lucian Blaga (1895 – 1961) var en enastående personlighet i Rumänien under mellankrigstiden: välrespekterad filosof och professor, originell poet och renommerad diplomat. Född i en liten transsylvansk by som det nionde barnet i en prästfamilj, skulle han bli en av 1900-talets mest betydande rumänska filosofer.
Utbildad på bl a. Universitetet i Wien, utvecklade Blaga en filosofisk teori som innefattade studier om epistemologi, metafysik, estetik, filosofisk antropologi, religionsfilosofi m fl. Hos Blaga står människan i centrum, som skapare av mysterier och beundrare av världen.
Livet i den rumänska byn satte avtryck på Blagas verk som både poet och filosof: ett universum där industrialiseringen och mekaniseringen inte riktigt nått fram i början av 1900-talet, och som sprudlade av traditionell visdom. Blaga samlade inspiration från urgamla legender, ballader och aforismer. Han utmärktes bland tidens poeter av förmågan att vara modern samtidigt som hans koppling till en mytisk, arkaisk grund var ytterst stark. Blagas dikter, som bär expressionismens anda, avbildar människans inre världar, i enighet med hans idealistiska filosofiska begreppsbildningar.
I kommunistiska Rumänien avsattes Blaga och en mängd andra professorer och intellektuella från sina poster. Trots det fortsatte Blaga att forska och skriva och gav ut ett 30-tal filosofiböcker samt en översättning av Goethes Faust. Hans dikter blev dock förbjudna fram till 60-talet.
I dags läget är Blaga en nationalgestalt i Rumänien – hans porträtt har för övrigt funnits med på två sedlar efter 1989 –, men på grund av de olyckliga historiska förhållanden han levde under är han knappast känd internationellt.
På svenska finns Lucian Blaga med diktsamlingen Sömnlös vind (Gondolin 1995), i urval och översättning av Jon Milos.
