Den barocka fraseringen och den "katafasiska" diskursen som lät antyda skräcken inför upptäckten av döden – en instängd, dunkel, tryckande och fuktig atmosfär som kommer till uttryck i den suprarealistiska visionären Gellu Naums stil (den siste store rumänske suprarealistiska poeten) – har även bevarats i boken "Låtsasliv", ett lyriskt berättande med skiftande gestalter, topos och samband. Från sitt fastblockerande tillstånd i en apokalyptisk sömn, från att befinna sig i en sits där han är reflexivt vittne till världens sammanbrott, går den i dödens närhet instängda "gestalten" över till att avslöja dödens vitalitet. Hela boken framställs följaktligen i gränsperspektivet hos en levande död som befinner sig i ett overkligt alternativt universum, dikterna är märkliga iscensättningar där hela materien (objekt, naturen, varelser) blir okontrollerbar i sin process av sönderfall, pånyttfödelse och återinstallering i detta efter döden-universum: köttet faller från kroppen ("som tusen liv man blivit av med, köttet rullar / ur mig / allt mer, allt tyngre, allt förfärligare. / under fotsulorna / i högar lägger det sig"), sängen "sträcker ut sig såsom en annan himmel mellan / himmel och jord", höet "forsar fram ur marken / som ur en sprutande källa" etc. Boken excellerar i dylika suprarealistiska landskap och (post)apokalyptiska visioner och tecknar begränsningarna hos en i egentlig mening morbid existentialism som samtidigt är mycket explosiv och vital.
Text: Marius Chivu
Översättning: Åsa Apelkvist
Foto: Cato Lein
under mina ådror
med den nål som vanligen höll uppe hennes hår
lärde händerna sig själva att nysta upp sina ådror och dra isär dem
sprida dem i rummet som girlanger och kroppen äger mig därefter
har på sig den blå dräkten och jag kan klara mig utan ådror
vi fylls av lycka och hon talar
och hennes röst faller ner över rummet
på sängen på mattan hennes röst den bäddar upp sängen plockar upp
kläderna från golvet
lägger dem på stolen de fastnar i mina ådror
och jag kan klara mig utan ådror
och luften får bara hennes torra ögonskorpa och färgen
i hennes ögon förvandlas långsamt till himlens färger
och jag vandrar under mina ådror
genom rummet genom hennes röst och rummet
sträcks ut framför mig liksom himlen över mig
hennes ögon ärver höstens färger
och så en mjuk säng
i vilken du låter dig falla
mycket långsamt
Översättning: Leif Holmstrand
