Gabriela Adameşteanu är född 1942 i Târgu Ocna, Rumänien. Efter sin universitetsexamen i filologi vid Bukarests universitet (1960 - 1965) arbetade Gabriela Adameşteanu på olika förlag, med utgivning av skönlitteratur och uppslagsverk. När kommunismen föllfortsatte hon som chefsredaktör på den politiska och kulturella veckotidningen Revista 22 (1991 - 2005) och fram till 2013 på dess bilagaBucureștiul Cultural (Det kulturella Bukarest). År 2013 förärades hon orden Ordre des Arts et des Lettres av det franska kulturministeriet. Hennes böcker, som blivit översatta till inte mindre än 16 språk, har erhållit flera priser och fått ett mycket positivt mottagande av kritiken, både i och utanför Rumänien. Sin debut gjorde Gabriela Adameşteanu 2005 med romanen Drumul egal al fiecărei zile (Varje dags oföränderliga väg), som beskriver den kvinnliga tonårstiden och det rumänska 1960-talets studentmiljö. Den polyfona romanen Dimineaţă pierdută (1983) – utkommen på svenska 2015 på förlaget 2244 med titeln Förlorad morgon, i översättning av Åsa Apelkvist, Arina Stoenescu och Nils Sundberg – skildrar ett porträtt av Rumänien under 100 år. Den utgör en samling kollektiva och individuella tragiska öden, där en fantastisk fingertoppskänsla för språket utmärker sig. Europeiska rådet har listat den som en av sina litterära rekommendationer (augusti 2020). På svenska finns också novellen Gara de Est (Östra Station) i översättning av Jeana Jarlsbo, publicerad i antologin Skräpliv: rumänska berättelser(2013). Romanen Provizorat (2010) (Provisorium) har redan översatts och getts ut på franska (Gallimard, 2013), och i Tyskland (på förlaget Aufbau) och Spanien (på förlaget Acantilado) väntas utgivning inom kort. Romanen handlar om kärlek, tillit och förräderi och är en socialpolitisk skildring av det rumänska samhället under både höger- som vänsterdiktaturer. I Gabriela Adameşteanus senare verk, exempelvis Întâlnirea 2007 (Mötet) och Fontana di Trevi 2018, tar hon upp emigrationstemat.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ur PROVISORIUM
(i original Provizorat, översättning: Åsa Apelkvist och Gabriel Ionescu)
Till Sanda Bădulescu (Dodia)
Första delen
L’air du Temps
Ibland kunde jag känna att ödet hade något i beredskap åt mig, något som än en gång skulle komma att ändra min livsbana. För några ögonblick såg jag då några tecken, som fyrar i mörkret som plötsligt tänds och sedan snabbt släcks igen, alltför snabbt för att man skulle kunna förstå meningen med dem. Jag reste mig upp ur sängen i visshet om att jag hade fått ett tecken – men hur skulle jag tolka det?
Mircea Eliade
Jag drömde i natt om Stalin. Han såg ut som en trevlig rysk bonde och jag förundrades över denna enkelhet.
Mihail Sebastian, Dagbok den 25 september 1939
Första kapitlet
Vid sjön med fiskare
– Jag hoppas du känner till Kamrat Ceaușescus senaste kampanj! Lagen om etik.
Hon rycker på axlarna, ser tjurig ut. – Vad är det för trams du nu fått reda på? Hon har ingen lust att prata. Som alltid när det är dags att bryta upp. Hon samlar sig för att lämna platsen under täcket, den fuktiga värmen därinne med lukt av sex. Skjuter upp det, skjuter upp det tills hon, förbittrad över sin egen sjåpighet, tar sig samman och skuffar täcket ifrån sig med ena foten. Men genast slår hon armarna omkring sig, börjar huttra, var i helvete kastade hon behån? Strumporna? Skulle hon kanske krypa ned under täcket igen och ligga kvar där och mysa en stund till?
Men täcket har redan kallnat och det klirrar till från spännet på bältet. Sorin drar ned sina byxor från stolsryggen med snabba rörelser, ett omisskännligt tecken på att hans vän Florinel snart är hemma.
– Säger dig den faktiskt ingenting, Lagen om etik? Ingenting alls? Tänk efter nu! Lagen om etik och socialistisk rättvisa? Men, herregud! I två månader har ju alla tidningar varit fulla med …
Han radar ironiskt upp tomma fraser medan han bökar bland hennes utspridda kläder på bordet på jakt efter sitt linne. Vart tog den yngling vägen som för bara fyra timmar sedan hade fimpat i den överfulla askkoppen efter några tafatta bloss på cigaretten, skrämd vid minsta lilla ljud från hissen? Hans ivriga händer som glidit ned över hennes kropp, tänk att det ska vara så svårt att vänta på någon, hans ansikte tryckt mot hennes hår, lukten av heta kroppar och det vaga oset av matsal från hans blåa jumper. Varför kan hon inte få dröja kvar i det ögonblick då hon trycker sina tvekande händer mot dörren, orolig över att finna den stängd, eller ännu värre, att det i stället för jumpern skulle dyka upp en velourpyjamas eller ett par sömndruckna ögon på någon yrvaken, vännen Florinel, och vad ville nu den där slampan?
Men dörren är aldrig låst. Sorin fimpar den nyss tända cigaretten i askkoppen och skyndar sig, tänk att det ska vara så svårt att vänta på någon, och av jumperns blåa ljus låter hon sig glida iväg, varför varar det så kort, det hela? Och vem är egentligen den sanne Sorin? Han som med ögonen på klockan darrar av åtrå och otålighet i väntan på henne i ettan i utkanten av stan, eller han som vänligt och reserverat kommer att hälsa på henne när de av en slump möts i korridorerna på Byggnaden?
*
–Ja, just det! Jag hade helt glömt bort att du ju inte läser tidningar, som vi vanliga dödliga. Inte ens den tidning du betalar för!
Sorin tar flaskan från bordet, skruvar fast locket och stoppar ned den i diplomatportföljen. Bra att han såg till att lägga en hopvikt tidning därunder: den brunaktiga och klibbiga fläcken från flaskan med Bitter har spridit sig över Kamratens retuscherade ansikte – bara yngre och yngre för var dag som går – i stället för att breda ut sig över de skrikiga färgerna på bordsdukens broderi.
–Tja, den typiska smaken hos en lantis, vad förväntar du dig? Florinel är egentligen inte alls dum och han gör verkligen allt för att komma upp sig, men det finns gränser för hur långt en sån som han kan nå. Du, han liknar väldigt mycket din väninna Dorina, skrattar Sorin generat.
Dorina Gabor, skulle det vara hennes väninna? Letiția tar på sig strumpbyxorna med de svarta och vita romberna, mungiporna har dragits ned och hon ser missnöjd ut. Dorina såg inte alls ut som en studerande i huvudstaden när hon dök upp där på Byggnaden i fulländad Courrèges-stil (med geometriska dekorationer och minimode), medan hon själv var klädd i en skrynklig klänning med mjuka veck och stora blommor. Dorinas tunna, mjuka hår i permanent såg ut som en blomställning på en tistel. Letițias enda dragning åt det koketta var att en gång i veckan gå till manikyristen och byta nagellack på sina välvda, fågelnäbbsliknande naglar. Men det märktes snart att Dorina hade sinne för humor, hon var klipsk och hängiven.
– Överdriven hängivenhet är misstänksamt, hånler Petru. Han med sin villkorslösa beundran för La Rochefoucauld, men inte för Dorina som han svarar kärvt var gång han hör hennes energiska röst i telefonen. Locka inte hit denna framfusiga människa till vårt hem, är du snäll!
Men det är inte Petrus våldsamhet den sista tiden som fått Letiția att söka sig till Sorin, en man vars utseende gör att han liknar en fördröjd ungdom. Precis som hon? Den bror hon önskat sig alltsedan den dagen då mamman och morbrodern Ion varnade henne för att ha tilltro till någon i vår värld, förstår du det, Letiția? Din bästa vän anger dig för Securitate!
Inte till någon, alltså, inte någon … Inte ens till Petru som alltsedan deras giftermål förebrått henne för att nu behöva bära bördan av personakten på sina axlar, en akt full av familjens skamfläckar, alla pappans och hans okända bröders fängelseår, något som hotade ödelägga Petrus utnämning till docent.
Under hela hösten, i de där två bussarna och en spårvagn som förde henne från Byggnaden till Florinels etta och därifrån och hem, hade Letiția dragit sig till minnes sin mans förebråelser.
Löven som gatusoparna med slappa rörelser sopade fram under buskarna med sina halmkvastar såg ut som en samling smutsiga papperslappar eller utnötta trasor. Men i den disiga luften lyste höstens festfärger i sin fulla glans – rött som mogna frukter i tusen nyanser från murgrönan, och det gula från pilträden, redo att skingras i luften. Men det var något som inte ville sluta irritera Letiția. Som stickningar vid en urinvägsinfektion – var det så här samvetskvalen såg ut? Och som ett slags smärtlindring började hon då genast rada upp inför sig själv de argument hon redan förberett – för det tillfälle hon skulle meddela sina föräldrar att hon tänkte skilja sig. Men den tanken fick bara blodet att dunka i tinningarna och snart hade hela kroppen fyllts av hjärtats metronomslag. Som trappades upp av den gamla skräcken.
*
Kanske kommer skräcken från ett avlägset minne, som ett överexponerat fotografi. Letiția står på tröskeln till ett stort rum fullt med folk. Ryggsäcken hänger tung på ryggen, men ingen kommer för att ta av den, ingen tittar på henne förutom den jättelika schäfern som stirrar rakt på henne med sina gulbruna ögon. Från sin plats på tröskeln hör hon grova, barska röster. De kommer från männen med hattar på huvudet och svarta läderkläder; de slänger saker och böcker överallt omkring i rummet.
– Sluta vråla, skriker en av dem till hennes mamma som, rufsig i håret och röd i ansiktet, står där och gråter med blusen knäppt i kalas och med en kofta över axlarna.
Skåpdörrarna står på vid gavel, lådor har dragits ut och ligger utspridda över golvet. Och Letiția blev så rädd att hon kröp iväg och gömde sig under bordet. Hon hörde hjärtats slag mot knäna, såg de uppslagna böckerna med sina hopknycklade och sönderrivna sidor som kastats omvartannat mitt i rummet, bredvid klänningar i flor, kashmir, plissé och klockmodell. Alla luktade mamma och över dem klampade de skrikande männens stövlar omkring, mamma stod och grät.
Hon har inte hört männens röster på ett bra tag men sitter kvar där i fosterställning ändå, hon rör sig inte ens när mamma sträcker ut en konstigt darrande hand under bordet för att dra henne ut därifrån.
– Ingen fara, ingen fara, viskar mamma hest. Var inte rädd, Letiția, det var ingenting! Vi ska åka härifrån, vi ska flytta till morbror Ion, han ska bli din pappa. Han kommer att ta hand om dig, var lugn!
*
Lugn, jovisst! Från kyrkogården på landet dit hon och hennes mamma upprivna fört honom för tio år sedan kunde morbror Ion inte invända någonting om Letiția skilde sig. Han hade ju inte ens fått chansen att godkänna giftermålet. Och hade han inte dött så oväntat och hade hans systerdotter, sedan styvdotter, inte drabbats av sådan skräck inför framtiden, så hade det antagligen inte ens blivit av. Pappans åsikt hade ingen betydelse och mamman kunde hursomhelst inte tåla Petru.
Men vart skulle Letiția ta vägen om hon tog kappan från kroken och för alltid stängde dörren till lägenheten på Uranusgatan 10? Hela hennes lön skulle gå åt till att hyra ett rum, vad skulle hon äta, vad skulle hon klä sig i? Och hur skulle hon kunna sitta i en domstolssal med Petru när hon kände sig skyldig? Tanken på att han skulle kunna anklaga henne för otrohet, och också dra in Sorin i en sådan skandal, får henne att darra av oro på kvällen då hon inte förmår annat än att stå och kedjeröka vid fönstret. När de inte är tillsammans tänker hon på Petru med ett underligt medlidande, även om han under kvällen betett sig illa mot henne. Men när hon hör hans steg i hallen är hon rädd för att han ska dyka upp med ett förmildrat uttryck i ansiktet som begär den kärlek hon inte längre har att ge.
Tur att Petru alltjämt är lika surmulen som när han kom hem från Kina.
