- 11 March 2021
- Etichete Bogdan Suceavă
Bogdan Suceavă (född 1969 i Curtea de Argeș, Rumänien) är matematiker, författare och publicist. Han har studerat matematik vid universitetet i Bukarest och vid Michigan State University där han doktorerade 2002. För närvarande är han professor på matematiska sektionen vid California State University i Fullerton, USA där han också bor. År 2020 erhöll Bogdan Suceavă tillsammans med A. Glesser, M. Rathbun och I. Serrano priset ”George Polya” av Mathematical Association of America för arbetet Eclectic Illuminism: Applications of Affine Geometry (2019). Förutom Bogdan Suceavăs forskningsalster, där vi återfinner artiklar i matematik och om matematikens historia, har hans skönlitterära verksamhet resulterat i inte mindre än sju romaner, fyra essäer, tre noveller och tre diktsamlingar. Under sin karriär har han erhållit priser som bokförlaget Nemiras första pris för novellen Imperiul generalilor tîrzii (1993) (De senfärdiga generalernas imperium) , priset Copyro för samlingen Imperiul generalilor tîrzii şi alte istorii (2002) (De senfärdiga generalernas imperium och andra historier) , Bukarest författarförbunds pris för prosa för romanen Miruna, o poveste (2007) (Miruna, en berättelse) samt första priset av Rețeaualiterară (Litterära nätverket) för novellen Noaptea cînd cineva a murit pentru tine (2010) (Natten då någon dog för dig).
-----------------------------------------------------------------------------------------
ur HAN KOM FRÅN EN ANNAN TID
(i original Venea din timpul diez, översättning: Åsa Apelkvist)
1
Berättaren det är jag. Du visste redan från början hur historien skulle sluta. Som en fågel där uppe ser myrorna strömma till stacken, ännu i färd med att njuta av solen, såg du allt som skulle komma – från hans första intåg i Bukarest till hans profetiors sista andetag. När han trädde in i staden var det ingen som väntade, redo att hölja honom i ära.Och han kom inte ridande på någon åsna under vajande palmblad. Även om den där förväntan som hängde i luften sedan länge var honom ödesbestämd. Allihop förväntade vi oss ett under. Minns du ännu nittiotalet, med alla hemligheter och hela dess outtalade historia? Se, nu är tiden inne för att skriva dess sanna krönika. Länge berättades det att han vid sin ankomst inte hade något ansikte, att det var först senare, i kontakt med stadens luft eller snarare i kontakt med sig själv, som det fick kontur. Ett slags varelsens koagulering som man aldrig någonsin tidigare hade hört talas om. Man sade att han hade fötts i den transsylvanska byn Weissdorf, som i våra dagar inte längre finns kvar och som inte märks ut mer på kartan. Av en saxisk pappa och en serbisk mamma. Och att barnmorskan redan från det ögonblick hon tog honom i sina händer skulle ha förundrats över märket som täckte hela hans bröst och som vid första anblicken bara verkade vara en ful missbildning, ett födelsemärke. Så trodde man i alla fall tills den dagen någon såg bebisens bara överkropp och utbrast:
– Heliga Guds Moder, vet ni vad detta är för tecken?
Sanningen var den att landsortsborna i denna bortglömda by aldrig hade rest särskilt långt, de var helt enkelt inte intresserade av det som låg utanför byns gränser. När denne man, lite mer berest än övriga bybor, såg den bara överkroppen på barnet lät han pekfingret följa märket som ristats in i den genomskinliga huden och sade:
– Titta, Calea Victoriei som en central linje, sedan Bulevarden Gheorghiu Dej, Piața Victoriei, kvarteret Titan, den här cirkeln är ringleden och halvcirkeln Drumul Taberei, här har vi sjön Herăstrău och här alla gatorna i kvarteret Tei.
När bröstet drogs ihop ändrade kartan form och man såg variationer, skiftningar, glidningar och utbredningar som överensstämde, inte bara med en enda tid utan en oändlighet av bilder vars början eller slut var oklara. Man tycktes lika gärna kunna berätta från slutet till början, och detta såg den där landsortsbon utan någon vidare bildning och utan att ens ha förutsägandets gåva. Och nu sade han en aning skräckslagen:
– Jag har då aldrig sett på maken. Inte för att jag har någon aning om vad detta är för slags födelsemärke, men det liknar något ni inte ens kan föreställa er. I själva verket var det inte så, sade andra. Det fanns ingen möjlighet att en karta över Bukarest kunde framträda på huden på ett spädbarn vars mamma var serbiska, nej hans födelseort var Valea Rea, dalen nedanför bergen Nehoiu. Han hade fötts i en fåraherdefamilj som varje vår för länge, länge sedan förde sina fårahjordar ända bort till Stara Zagora och tillbaks igen, men som i dag lät dem klättra upp till fäboden Gemenea där man en gång i tiden hade fått syn på de enda vita björnarna iKarpaterna. Det lär ha varit en gammal barnmorska som förlöste barnet och när hon tvättade det – en liten lyckosam blodklump som andades – fick hon syn på märket på hans bröst och utbrast:
– Detta tecken tyder på tidernas slut eller också alla tider på en gång.
Och vidare skulle hon ha sagt, och därmed förutsade hon från allra första början vad ett helt folk hade väntat på i århundraden:
– Det är en karta över det andra Jerusalem, ett uppstått tecken, inget skapat av människohand, utan ett som är kommet direkt från Gud och som kräver tillbedjan.
Varpå hon spottade tre gånger på spädbarnet för att skydda det från onda ögat, lyfte upp det i luften mot de fyra vindarnas boningar. Sedan framräckte hon det åt solen.
Man vet inte om den andra historien kanske blev påhittad i efterhand, då barnets rum natt efter natt intogs av tusentals andeväsen och man började täcka över alla speglar med vita prydnadsdukar och be med hög röst. Men detta var en annan gång.
Senare berättades andra ting om honom: att han skulle ha varit den enda människan under solen med två födslar. Dessa två liv flämtade på avstånd från varandra i en och samma tid, men inte i något av dem blev hans kropp hel eller fast, utan den bestod bara av ånga så att man kunde se rakt igenom honom – så som det finns många genomskinliga barn runtomkring i Valakiet. Och det berömda inträdet i Bukarest skulle enligt vissa rykten inte ha varit något annat än mötet mellan dessa båda liv, dessa två kroppars förening, dessa två hjärtan som vävts ihop till ett och de båda bröstmönstrens överlappande.
Att detta skulle kunna förlöpa utan smärta gick ju inte. Så allt vi vet är alltså – och detta först efter att ha läst dokument, ett par skriftliga vittnesutsagor och tidningarna från denna period, och genom att själva dra oss till minnes – att på kvällen den 4 november 1992 fördes en uthungrad stackare med feber i en ambulans med registreringsnummer 17-B-1540 till akutmottagningen på kommunsjukhuset. Där fäste man under de första minuterna inte någon särskilt stor uppmärksamhet vid den intagne. Vi har inga röntgenbilder som hade kunnat registrera det som hände med hans kropp under denna tid, inte heller några illusioner om att de första läkarobservationerna skulle ha varit riktiga eller tillräckligt noggranna. De visste inte vad de tittade på. De hade detta underbara, avundsvärda, unika fenomen mitt framför ögonen och visste inte vad de tittade på. Det tillhör den mänskliga naturen att anta att alla varelser med två händer, två ögon och ett bröst ofrånkomligen måste vara människa. Den kemiska verkligheten överträffas emellertid av den metakemiska, i kraft av vilken alla och envar är olika, även om fördomen förhärskar att vi alla skulle utgöras av samma substanser. Febern bara steg och steg. Först då den var uppe i 44 grader upptäckte en syster att hans ögon lyste alldeles för kraftigt, hans läppar mumlade och hans ådror kokade – som att blanda ett transsylvanskt och ett vallakiskt öde, som att bränna himlen med lera. Hon hörde honom säga något och trodde sig urskilja följande:
– Följ mig i tiden med änglarnas skara till den nya födelsen.
Det var utan rim och reson, eller hur? Det fanns inte någon skillnad på hans och någon annans delirium i de eldfängdas sal, hade det inte varit för den kristallklara diktionen, det korrekta och tydliga uttalet. Som om det som väntade på att få uttalas inte hade blivit sagt ännu och att nu var det utvalda ögonblicket kommet, timmen då luften runtomkring honom skulle virvla av ord, återställande ord, läkande trollformler, enande formler varav de flesta aldrig någonsin förut hade hörts, sagts eller tänkts.
– Nja, sade läkaren Pamfilie som råkade ha jouren, det är ingenting ovanligt han har. Det är en av dessa vanliga febersjukdomar som de på gatan gett oss under den senaste tiden, de som sniffar ånga från målarfärg ur plastpåsar och sover i kanalerna. Allt hör till det normala. Ge honom aspirin. Och låt honom gå.
På utskrivningsdokumentet från sjukhuset kan man läsa namnet skrivet med slarvig handstil: Vespasian Moisa. Det är den första dokumenteringen om honom. Dessförinnan finns ingenting. Inget födelsebevis, ingen registrering av skolgång, inget vaccinationsblad, absolut ingenting.
Här slutar ursprungsberättelsen och vår dokumentation med den, för alla fakta blir tunna som bladen i bibeln, som spindelväv, som kärlekens tanke. Förvisso återfinner vi tråden till berättelsen en månad senare i Piteşti, i en nästan tom hörsal där det skulle hållas föredrag av historieprofessorn Diaconescu, en av stadens mer respekterade medborgare. Det var vinter. Vid denna tid hade professorn nästan nått fram till horisontens slut med sin under ett helt liv utarbetade teori. Han hade redovisat den första gången på en historiekonferens år 1985, där han inte fått annat än axelryckningar och leenden. Sedan hade han arbetat tillsammans med den kände läkaren Apolodor Arghir och utarbetat argument för detaljerna eller snarare de tekniska komponenterna till teorins medicinska sida. I en första instans hade professorn inte haft någon som helst framgång i framställningen av sina idéer. Kanske också beroende på att diktaturens underkuvande i sin linda hämmade energin i fantastiska idéer och entusiasmen hos många skapare och uppfinnare likväl som elegansen i de uppvisningar mången lärde, matematiker, logiker, filosof eller fysiker genomförde. Professor Diaconescu drack kaffe utan socker och var vegetarian, han gick alltid omkring i sandaler för att försäkra sig om fötternas konstanta luftning (hur krångligt det än måste ha varit för honom blev han denna sin princip trogen även vintertid) och pratade väldigt mycket om Sartre, en av hans favoritreferenser. På det politiska planet var han en hängiven beundrare av Gandhi. Efter professorns föredrag frågade ynglingen som presenterade sig som Vespasian Moisa:
– Har ni funderat på att skriva en bok om allt detta?
Professorn kände sig förlägen där han satt i en tom hörsal, inför fem, sex medlemmar i klubben för naturmedicin.
– Käre vän, svarade professorn med ett osäkert leende, varken litteratur eller teorier kan påverka historien.
Han hade bara alltför rätt: Alla sidor han gett den slutgiltiga formen åt andades obönhörligen litteratur. I det stora hela innehöll hans teori inget litterärt men den lyriska aspekten som absolut alla hans texter uppbar gav dem en förvirrande karaktär som för ett ögonblick, men bara för ett ögonblick, fängslade läsaren eller åhöraren. Låt se vad det handlade om. Enligt de klassiska teorierna på 50- och 60-talen skulle geto-dakerna nått norr om Donau runt 3 000 f.Kr. Fram emot 70-talet började idén få trovärdighet att geto-dakerna hade kommit i samband med den första vågen indoeuropéer, antagligen cirka tusen år tidigare. Professor Diaconescu var betydligt säkrare, han daterade med säkerhet denna händelse till 5 000 f.Kr. och argumenterade lidelsefullt med hjälp av diverse ställen ur Dio Cassius, Herodotos, Apuleius, George Coşbuc, Octavian Goga med flera. Så fort han hade demonstrerat denna del av teorin i sin helhet påstod professorn att geto-dakerna redan på den tiden talade rumänska, det språk vi i dag talar, vilket skulle innebära att rumänska språket hade en ålder på över sju tusen år och förvandlade det mål vi numera dagligen talar till det äldsta nu levande språket på planeten Jorden. Naturligtvis, polemiserade professorn, finns ju också teorin om att det rumänska språket skulle vara en ättling till latinet. Det är en utbredd teori som i vissa fall studeras i skolan ... Det är möjligt förstås men denna infallsvinkel av arvsföljden torde föra problemet långt mycket längre tillbaka än till 5 000 f.Kr. och är alltså inte ens längre av särskilt stort intresse i dag. Det väsentliga är att rumänskan är ett extremt gammalt tungomål och att detta måste läsas och tolkas i termer av en kod. Att prata om en äkta förståelse av det rumänska språket kan vi bara först efter att vi dechiffrerat den ursprungliga betydelsen som är oerhört hemlighetsfullt kodifierad i varje ords stavelser och bokstäver. Då rumänska språket har fonetisk ortografi är avkodningen inte beroende av skriften; man hade kunnat komma fram till en analog sanning också genom att analysera texter skrivna på kyrkslaviska. Bortom det rumänska språkets ord, detta var professorn övertygad om, fanns det en kod som inte ens de mest lärde någonsin hade lyckats dechiffrera. Han tyckte om att säga att det rumänska språket var sifferkombinationen till universums kassaskåp, en väg till åtkomst som hade lämnats människan inom räckhåll för att upptäckas och förstås – som om Gudskulle ha gömt sin husnyckel under dörrmattan.
Den första person han lyckades övertala var brorsonen Emanuel. Sanningen var den att Emanuel var en ung man i de tidiga tonåren med sant patriotiska känslor. I denne hade teorin om det rumänska språkets antika härstamning funnit en fruktsam jordmån, precis som fröet bortfört av vinden finner sin plats i en porös och bördig jord. Emanuels skolgång hade varit mycket komplex och innehöll inte bara bra skolbetyg utan även ett ivrigt lyssnande på radio och TV. Alltsedan den tid han intensivt lyssnat till sällskapet Lågan på radion – vars program sändes varje torsdagskväll och som han följde tjugosex gånger, inte bara från Piteşti utan också från Titu, Costeşti, Găieşti, Topoloveni, Leordeni, Bragadiru, Vedea och andra lokaliteter – hade Emanuel utvecklat en känslighet på gränsen till trauma. För hans del hade det gjort så djupt intryck på honom att den magiska formeln Första december är vårt Enande dränkte honom i tårar. Och verserna Men trots allt finns det kärlek / Men trots allt finns det förbannelse, även under långsamt nynnande, gjorde att han fick korta snabba erektioner, som ett spastiskt avtagande sommarregn, varefter han blev helt utmattad och tappade andan.
Professorn hade visat Emanuel sina ännu inte fullständiga slutsatser under våren 1989. Detta tilldrog sig i professorns rum under kvällen när det öppna fönstret lät släppa in den av dagens larm mättade luften från den allra mest trafikerade huvudleden i norra Piteşti.
– Låt oss föreställa oss att det rumänska språket skrevs ortografiskt med ideogram, inte olikt japanskan, började professorn argumentera, med rufsigt hår och pekfingret viftande i luften. Låt oss föreställa oss att varje ideogram motsvarade en stavelse. Sedan hade varje stavelse inte bara sitt unika ljudvärde utan också en sekundär betydelse som kodifierats av årtusendenas gång och som innehöll det dolda botemedlet för att kunna återföra respektive sak till sin ursprungliga mening, utifall den förstörts under efterföljande sju tusen år.
Professorn hade med lätthet lyckats avkoda so eller sol[1] som skulle betyda ”sol” vilket ledde till att ordet solitudine (ensamhet) översattes med: ”Den som fötts under en ensam sol”. Ridiche (rädisa) betydde något konstigt:”Återge mig till mig själv”. Brorsonen Emanuel var hänförd även om han då och då frågade om alla möjliga korkade detaljer:
– Men hur kan vi veta att geto-dakerna kände till ordet solitudine?
– Jag hyser inga som helst tvivel om denna sak, sade professorn och nickade med huvudet med slutna ögon som om han var i trans. På denna ordkunskapsnivå är dessa två språk identiska. Det kände man på sig redan på Samuil Micu Kleins tid. Han kunde helt visst lukta sig till det!
Sedan tillade professorn:
– Men vad betyder då allt detta?
Han trodde nämligen att hans teori endast var en del av ett mycket vidare och djupare helt.
Rumänska språket måste mjölkas på betydelser, brukade han också säga. Verben måste anta vätskeform, roten till betydelserna dekonstrueras, dess sjudande ångor sniffas, mellanrummet mellan substantiven kramas ur, för där hade Herren vår Gud, Han som är och förbliver – prisat vare Hans namn – lagt nyckeln till frälsande betydelser. Använder man den där nyckeln kan man inhämta botemedel som mänskligheten alltid har kämpat för. Helt otroligt hur klart och enkelt allt framstår. Alla geniala idéer trodde han var enkla, naturliga och kunde sägas mycket direkt. Som till exempel hos Einstein – allt är relativt för tusan. Det är ingen komplicerad idé, eller hur? Emanuel skakade på huvudet och betygade att så inte var fallet.
Doktor Apolodor Arghir var eld och lågor över idén om att han skulle kunna upptäcka åtminstone ett av dessa guldbotemedel.
[1] sol har många olika betydelser på rumänska men ingen av dem det svenska sol.
