Carmen Firan (född 1958 i Craiova, Rumänien) är poet, författare, journalist, dramatiker och manusförfattare. Sedan år 2000 bor hon i New York, USA. Efter studier i matematik vid universitetet i Craiova (med avlagd examen 1981) arbetade hon i fem år som matematiklärare i Bukarest, sedan som redaktör på förlaget Editura Tehnică (1986 - 1989). Hon debuterade 1979 med dikter i tidskriften Amfiteatru. Mellan 1997 och 2002 var hon kulturell projektledare på Rumänska Kulturinstitutet i New York. Där erhöll hon priset för poesi från tidskriften The New York Review of Books 2002. Hon är medlem i PEN American Center samt Poetry Society of America och sitter också med i redaktionen för den internationella tidskriften Interpoezia (New York). Carmen Firan har kommit ut med över 20 böcker: dikter, noveller, essäer samt berättelser som publicerats i olika utländska litterära tidskrifter och antologier i översättning.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ur DEN FÖRLORADE SKUGGAN
av CARMEN FIRAN
(i original Umbra pierdută, översättning: Åsa Apelkvist och Gabriel Ionescu)
Väntsalen hade inga fönster. Fred satt och betraktade väggen framför sig där en reproduktion av Monet hängde lite på snedden. Klinikerna i New York är fyllda med impressionister. Inte för att det skulle ha någon gynnsam effekt på patienterna, utan snarare i brist på fantasi. Även om impressionisterna har något lugnande över sig. Varma färger. Eller bleka. Som ansiktena på dem som går upp och ned i korridoren.
Det hördes ingenting inifrån de stängda dörrarna, även dessa målade i mjuka färgtoner, trots att det var infernot som sprutade ut därinne, i ord och apparater för att mäta sorgen, ilskan, rädslan eller ensamheten på dem som tappat fotfästet. När man inte längre orkar med sjunker man antingen ned till marken eller reser sig till skyarna. Enkla former av försvar. En del når botten, andra reser sig. När man förlorar balansen tycks allt urarta. Fred lade huvudet lite på sned och nu hängde tavlan rakt. Allt berodde på betraktarens öga. Det var inte för intet man sade att man skulle stå snett och döma rakt.
I buren tapetserad med gula och röda mappar satt en sekreterare med mörka ringar under ögonen och skramlade med sina armband. Hon pratade oavbrutet i telefon och verkade fångad i ett låst läge, på samma sätt som patienterna som tilltalade henne med dämpade röster, var och en upptagen med sin egen färd genom väntsalens skärseld.
Det var bara det att för henne hade färden hållit på i över tio år, ända från det att hon fick den där tjänsten som receptionist, en roll hon varken lyckats växa i eller komma bort från. Hon utsöndrade en inrättad sorgsenhet. Sorgsenheten hos en kvinna som varken var tillräckligt ung eller nog gammal för att trivas med sig själv, för att kunna försonas med meningen i allt eller dra iväg någonstans. Det räckte med att titta på henne för att drabbas av depression. Ansiktsdragen rann uppgivna ända ned till kragen på en fyrkantig blus i dov grönaktig färg som sjuksköterskorna brukade ha på sig på tunnelbanan på sommaren. Ibland ser man dem också med sneda namnskyltar på bröstet, som ville de visa fördelarna med att arbeta i en sjukvårdsmiljö, ett av få områden där krisen inte hade slagit till så dramatiskt. Eller kanske gick de bara ut så där av obetänksamhet. Det var bekvämt med en uniform av lätt svalkande linne. Bekvämligheten hade blivit ett ideal för alla och ingenstans hade man lyckats uppnå detta bättre än i Amerika.
Han tänkte på sin mamma som även på sommaren bar sidenstrumpor, ”En dam sätter aldrig på sig skor utan strumpor på fötterna”, på hennes raka hållning, vilken grace och förnämlighet! Så mindes han henne var gång han tänkte på henne. Ung, frisk och elegant. I dag lägger man inte längre någon vikt vid klädseln. Kvinnlighet och elegans är på väg att försvinna med den gamla generationen. Överviktiga kvinnor dåsar i tunnelbanan med fötterna lite isär, iklädda feta joggingskor för att bättre kunna klampa omkring hit och dit hela dagen. Passionens död, som Jim, hans kvinnotjusande men misogyna vän, skulle ha sagt. Inte ens Jims ord hade kvar sin strålglans från förr. Fred lyssnade trött och uttråkad på honom med tankarna på annat håll. Han roades inte längre av honom, han brydde sig inte heller om Jims uttrycksfulla eller gälla sätt mer, som förr hade varit så uppfriskande. ”Vi närmar oss en förkvinnligad tidsålder där skillnaden mellan män och kvinnor tenderar att raderas ut. Och den sexuella attraktionen bleknar, libidon tunnas ut, män blir allt tröttare och allt räddare, det är slut med revolutioner, med idealism, med självmord på grund av kärlek. Och vad gällde kvinnorna skulle det inte förvåna mig om vi snart fick se dem kopierade i kopieringsmaskiner, med ett chip bakom örat och klädda i glänsande byxdräkter som kvinnorna i Star Treck, med hästansikten och ishud. Vissa av dem vackra, javisst. Skrämmande och vackra.”
Kruxet var att Jim bara såg ena halvan, eller bara den halva som smickrade hans manliga ego. I själva verket skulle vi alla till slut bli till en formlös massa, i avsaknad av individualitet, avkönade och belägrade av den teknologiska utvecklingens perversa former, alienerade och inordnade av Google i numrerade småhus, den universella underrättelsetjänsten securitate. Securitate inte i betydelsen skydd, utan en världsomfattande elektronisk polis. Vad var det som tog åt honom så där plötsligt? Det fattades bara lite till och han spårade ur helt. Därmed skulle Mimis förutsägelser bekräftas, eller så skulle hennes antipati gentemot Jim och hans primitiva idéer fördjupas. Primitiva, så kallade Mimi dem. Jim var en löjlig person, en loser enligt henne, och som det var bäst att hålla sig undan.
Alla möjliga slags oljud och pipanden roterade mellan dessa fyra väggar målade i ett intetsägande blått likt ett förstört hav. En mexikan fick precis för sig att just i detta nu rengöra heltäckningsmattan, också den i en blå nyans, också det en lugnande färg. Men dammsugarens brummande fick Freds huvud att gå i bitar. Han tog sin tillflykt till tidskriften Times och dolde sin upprördhet över de sidor som låg uppslagna på glasbordet, omringat av stolar i vinröd vinyl. De gav väntsalen en air av vardagsrum bebott av skyltdockor. Fred vägrade att bli en av dem. Även om väntrummets klaustrofobiska utrymme försökte efterhärma den välkomnande atmosfären i en semesterstuga med WC i hallen erbjöd det inte många flyktdörrar.
Myndigheten man måste vända sig till annullerar ens personlighet. Man vaknar förlägen och sårbar, bunden för en tid vid de andra skyltdockorna som man inte bara delar förrummet med utan också misstankarna och rädslorna som kommer att bekräftas, överdrivas eller minimaliseras någonstans bakom dessa stängda dörrar. Han hade många gånger i sitt liv upplevt denna känsla av förödmjukelse uppblandad med fruktan och skuld, i alla möjliga olika väntrum, i väntan på alla möjliga domar. Man tycker sig plötsligt ha skrynkliga kläder, det dyra märket på skorna spelar inte längre någon roll, inte heller parfymen som man sprutat på sig på morgonen eller att ens namn stått på tidningens förstasida. Man väntar gemensamt och detta upphäver ens individualitet, man förvärvas till de fragila skyltdockornas serie, eller som de skulle säga, man har ett problem. Varför skulle man annars befinna sig här? Och de med problem förlorar självsäkerheten. Vad var det i själva verket som först förrådde oss, själen eller kroppen? Vad kunde man förlita sig på?
Huvudvärken dök upp utan förvarning. Alla telefonlinjer surrade, samtal efter samtal. Sekreterarens röst jämrade monotont, falskt artigt och hade ett anslag av kontrollerad desperation i samma mening: ”Goddag”. Hos doktor ... Hur kan jag hjälpa till?” Det var många som måste vara ...
Faxen väste som en slingrande orm genom ett torrt buskage. Då och då bubblade vattenbehållaren med det filtrerade vattnet till i ett hörn. Det var en bra idé. Han hade blivit torr i munnen av väntan. Eller var det kanske av nervositet? Myndigheter satte skräck i honom. Han var rädd för domar. Som om han alltid var skyldig. Något som nog hade sitt ursprung i barndomen. Eller åren han levt i en diktatur. Eller kanske var blygseln och rädslan bara former av ett välartat sätt. Från respekt till rädsla är det inte mer än ett myrsteg. Hur skulle annars institutionerna kunna hävda sig? Vad är det för värld vi lever i? På tal om skuld, jomen visst, den som var utan skuld kunde ju kasta första stenen.
Fred reste sig, drog ut pappersmuggen, plopp, tryckte på klaffen och bubblandet ökade som förbereddes ett vulkanutbrott med lava. Vattnet strömmade ohejdat ut ur behållaren som var halvfull och när som helst skulle kunna spotta ut en padda tillsammans med strålen som ilsket sprätte och stänkte. Vattnet rann utanför. Med detta tryck vore det bättre de hade fatöl.
Han hade fyllt i formulären och satt tillbaka glasögonen i fodralet, nu satt han och smekte sitt skägg, kände på pipan i kappans ficka och tittade i smyg på den unga kvinnan mittemot som frenetiskt satt och tuggade på en penna. Antagligen var det längesedan hon hade påbörjat denna operation, annars hade hon inte nått en sådan avancerad nivå på förstörelsen. Plasthöljet var helt förstört, det enda som fanns kvar var spetsen som flickan nu ouppmärksamt satt och sög på, medan hon rytmiskt gungade med huvudet, fångad mellan iPodens trådar som mellan två elektroder. Hon tittade på honom en stund men såg honom inte, såsom unga brukar titta, utan att ta in något annat än sin egen verklighet.
Luften från luftkonditioneringen blåste med en rasande hastighet ur en gapande mun ovanför Monet och träffade honom rakt i pannan. Han var känslig för drag, han måste akta sig. Det hade hans mamma upprepat tiotals gånger i barndomen då hon tryckte mössan över hans huvud. Korsdrag är ett begrepp som utan undantag hör ihop med Östeuropa, hade hans amerikanska internist sagt honom vid ett senare tillfälle. Alla hade rätt. Det hade betydelse hur och var man växte upp, vilket vatten man drack och vad för luft man andades i barndomen. Därifrån kommer allt.
Han flyttade sig till stolen intill och hamnade bredvid en äldre kvinna med en oöppnad tidskrift i knät. Hon bara satt där och log, förlorad i sina egna tankar. Migränattackerna uppstod av ingenting särskilt, men framförallt av den där kalla nordostvinden riktad rakt mot hans panna. Den hemska huvudvärken följdes varje gång av starka visuella bilder. Ibland hade han en känsla av att det sprutade ut ord ur hans panna och att dessa ord, likt tunna vita fåglar, cirklade runt några varv i ett skarpt ljus. Han betraktade deras graciösa parande och hur de sedan försvann bortom en anad horisontlinje, någonstans vid nackbenet. En skön känsla även om han på sätt och vis blev snopen över att aldrig kunna läsa de där orden som kom ut som några skinande visdomständer: materiella, köttiga former men utan något som helst sammanhang.
Ur fickan på sin kappa tog han fram ett anteckningsblock vars omslag av en ren tillfällighet också var blått, ja, en bra färg. Han antecknade snabbt något, varpå han lät den glida ned i fickan igen. Han hoppade till vid varje bip följt av ett utdraget gnällande från dörren där patienter oavbrutet gick in och ut med försiktiga steg, eller sköterskor med alla möjliga olika hudfärger som släpade sig fram i sina stora tofflor, eller tekniker som sköt på konstiga små bord, någon bortkommen läkare som skyndade fram med huvudet mot marken som om han för första gången såg sina skor. Ett hit- och ditrännande som hos galningar.
Vad gjorde han här egentligen? Han borde inte ha gett efter för Mimis nycker. Sömntabletter och smärtstillande kunde också familjeläkaren skriva ut. Det var väl ingenting?! Visserligen kunde han inte tåla den där sure fetknoppen som med sina fuktiga och mjuka snigelhänder tog sig an arbetet med en sådan sävlig långsamhet att han alltid tycktes just ha vaknat. När man äntligen fick grepp om vad han ville säga hade man fått huvudvärk av allt hans svammel. Men det är klart, för att bara få honom att skriva ut ett recept kanske han kunde ha stått ut med det. Om Mimi inte hade insisterat så:
– Kära du, lyssna på mig, det är bättre så här. Vet vi kanske varifrån allt det där kommer?
Märkligt att hon som visste allt skulle kasta in handsken inför en enkel migrän och några oskyldiga sömnproblem. Och när allt kom omkring gick mer än hälften av amerikanarna på zolpidem och pain killers, så varför göra så stor sak av det. Trött var han inte, tvärtom skulle man kunna säga att han var uppfylld av en suspekt energi och att huvudet sprutade av idéer. Var det kanske störtfloden av idéer som var upphov till migränen? Och sömnlösheten? Dagligen kom idéerna över honom, ansatte honom med frågor och smög in allehanda konstiga funderingar hos honom.
– En del människor kunde fungera perfekt också på detta sätt. Var stod det skrivet att man måste sova sju timmar om natten? Slöseri med tid.
