Liliana Corobca (född 1975 i Săseni, Moldavien) är författare och forskare. Hon forskar bland annat i hur den kommunistiska censuren i Rumänien tog sig uttryck. Efter fem års studier på universitetet i Moldavien (Universitatea de Stat din Moldova) tog hon examen i filologi 1997. År 2001 doktorerade hon i filologi vid universitetet i Bukarest. Därefter arbetade hon en tid som vetenskaplig forskare på Institutet för historia och litteraturteori ”G. Călinescu” i Bukarest (2002 - 2011). I dagsläget är hon forskare på Institutet för utredandet av kommunismens brott i Rumänien, där hon är specialist på rumänsk exil. Liliana Corobca har erhållit stipendier från Tyskland, Österrike, Polen, Frankrike och sedan 2007 är hon medlem i Rumänska författarförbundet. Författarinnan och forskaren har blivit uppmärksammad både för sina verk om censur och för sin litterära verksamhet, bland annat har hon publicerat vetenskapliga volymer om kommunistisk censur, litterär exil och människor från Bukovina som under andra världskriget deporterades till Sibirien. Några av hennes romaner, särskilt Kinderland, har översatts till många olika språk och fått ett flertal litterära priser. Dessutom har den blivit bästsäljare i Rumänien.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ur KINDERLAND
(i original Kinderland, översättning: Åsa Apelkvist och Gabriel Ionescu)
1
Fästingen satt på magen precis intill naveln och sög blod från barnet. Den lilla flickan, mer förskräckt över lillebroderns skrik än den svarta punkten, gav sig iväg efter hjälp. I vanliga fall skulle vrålen samlat om inte halva byn så åtminstone hela fattigkvarteret, men nu var det ingen som kom. Visst hade hon själv kunnat dra ut fästingen, men tänk om huvudet blev kvar och en ännu större fästing växte ut … eller, Gud förbjude, om den borrade sig in helt och levde kvar där inne, varifrån ingen skulle kunna dra ut den igen och brodern skulle dö utsugen på allt blod av en fästing?
Det tredje barnet, den yngste brodern, som ofta blev slagen och orättvist behandlad av den äldre, tittade i början med viss förnöjelse på spektaklet. Han gick runt, runt storebrodern i sökande efter orsaken till dennes så ihållande gråt. Han tittade sig omkring, till höger och vänster, upp och ned, för att se om han kanske inte borde sätta igång och stortjuta han med. Men han såg absolut ingenting. Den uppdragna skjortan och Dans bara mage i solen gjorde inte något nämnvärt intryck på honom, det skrämde honom inte ens. Inte heller den svarta punkten – som hans bror böjde sig fram emot så tragiskt – intresserade honom, och han förstod inte hur en sådan stor och stark bror kunde bli så rädd för en svart liten punkt fastklibbad på magen. Sedan försvann den mindre pojken.
Flickan gick ut på vägen. Hon kunde ha ropat på grannarna, men vid den här tiden på dagen var de inte hemma. Längre bort bodde mormodern till en klasskompis, men inte heller hon var nog hemma. Och hursomhelst var hennes syn inte tillräckligt bra för att dra ut huvudet på en fästing. Flickan började gå längs vägen för att få tag på rätt person. Hon ropade på farbror Vasile, men i hela kvarteret var det bara hundarna som svarade. Förutom deras unisona ylande hördes ingenting från husen: ingen dörr eller grind slogs igen, ingen öppnades för att se vem som skrek eller varför. Vanligtvis hörde alla när någon skrek på gatan, och det fanns alltid någon som svarade: Den du söker är inte hemma, han har precis gått iväg till vindruvsodlingarna, till sin gudfader eller någon annanstans. Vid änden av vägen fick hon syn på en mamma som stod och tvättade kläder ute på gården. Hon visste inte vad hon hette. Ljudligt öppnade hon grinden, kvinnan tittade undrande på henne.
– God dag, ni skulle inte kunna dra ut en fästing åt oss?
Kvinnan rynkade på näsan och svarade med äcklad min:
– Jag drar då inte ut några fästingar.
Och så försvann hon in i huset.
Flickan gjorde halt vid brunnen. Kanske kommer det någon törstig en för att hämta vatten. Hon skulle stanna där och vänta.
Under tiden hade den yngre brodern hämtat den äldres älsklingsleksak. Han med fästingen ignorerade honom. Inte var det några leksaker han var ute efter nu.
Dan verkade inte kunna sluta gråta. Någon gång hade han tagit död på sådana insekter när pappan dragit ut dem ur pälsen på får. Pappan hade sagt att om man inte drog ut dem sög de blod tills det inte fanns något kvar. Dan föreställde sig hur den uthungrade fästingen sög ut allt hans blod tills den förvandlades till en stor ballong och han blev liten och skrumpen. En klump ben. Han skulle maktlös vifta med armar och ben medan fästingen flög iväg och försvann upp i himlen. Hundratals uppsvällda fästingar fulla med barnablod svävade däruppe på den klara och vänliga himlen och de kraftlösa, utmärglade och uttorkade barnen grät, fasthållna av de skoningslösa krypen. Dan tittade på fästingen som, det måste medges, inte var större än halva hans lillfingernagel, den var faktiskt mindre än en böngrodd, men trots det kändes det som om han inte hade en droppe blod kvar i sig.
Marcel kom att tänka på det stora fina äpplet som han funnit häromdagen och som han gömt för att ensam kunna äta upp, utan att behöva dela med sig till sina syskon. Grannarnas äppelträd hade fått frukt i år och då och då föll någon frukt ned på deras tomt. Söta sommaräpplen med rosa fruktkött. När Dan fick syn på äpplet gjorde han en gest som torde betyda: vad är ditt äpple jämfört med min smärta! I broderlig solidaritet började nu även Marcel kvida.
En kärra stannade till vid brunnen. En man tog fram en vattenkittel och drack. Sedan vätte han hästens mule. Han tittade på flickan som stod och stirrade på honom. Han var lång och smal och ful, med en nästintill tandlös mun där det bara stack fram några enstaka gaddar. Hans hår var glest och grånat, öronen stora och hängande. Om han hade haft en lie i kärran skulle han ha kunnat spela rollen som liemannen. Den en gång gråa men nu smutsiga, jordgröna hästen var mager och hade långa gula tänder som på något vis kompenserade avsaknaden hos ägaren.
– Ni vill inte ta bort en fästing?
– Jovisst, det är klart. Var är den?
– Där, visade Cristina och pekade mot deras grind.
– Vems flicka är du?
– Victor Dumitraches.
– Ser man på, ser man på. Du är alltså Vichiușas flicka? Tja, du. Dig körde jag i kärran när du var liten. Då hade jag en stor och vacker hingst... Och far din är på ”stora pengar”? Flickan nickade. Och han har lämnat er i fästingarnas våld.
Flickan nickade igen.
När de båda bröderna såg mannen komma in till dem på gården tystnade de tvärt och kom av sig i gråtandet.
– Var håller du hus, din lilla fästing?
Sedan tittade han på äpplet.
– Vad nu, vill du inte ha ditt äpple? Låt oss ge det till hästen då, för han kommer å äta det direkt!
Det lilla barnet räckte återigen äpplet mot Dan som, ståendes mellan två val – att äta äpplet själv eller ge det till hästen – tog frukten utan att säga ett ord. När allt kom omkring skrämde honom mannen mer än fästingen.
– Va! Skulle det där vara en fästing?! Liten som en myra, här, ge hit!
Sedan vände han sig mot flickan:
– Har du brännvin eller ådecolon?
Det hade hon, och hon gav sig iväg efter alkohol. ”Han vill dricka sig full och kasta mina syskon över staketet.”
Mannen gick fram till det lidande barnet och skallrade skräckinjagande med sina få tänder mot fästingen, något som fick den yngste pojken att springa och gömma sig bakom huset. Efter ett tag stack han fram huvudet runt hörnet. Det hördes ingenting och han var nyfiken.
Snabbt som ögat grep mannen tag om den svullna fästingen med sina smutsiga naglar, kastade den på marken och tittade uppmärksamt på pojkens mage.
– Jag har tatt bort den, med huve och allt, sade han tillfreds. Trampa på den nu.
Och eftersom Dan inte rörde sig ropade han på den lille:
– Kom nu, snorunge, och titta på brorsans fästing.
Men inte heller han accepterade inbjudan. Flickan kom med brännvinsflaskan som mannen genast tog. Han hällde lite av vätskan i handflatorna och gned sedan in barnets mage med det.
– Så där ja, trampa på den du, sade han vänd till flickan.
Flickan stampade lydigt med foten och hoppade några gånger på odjuret.
– Och du säger att farsan inte är hemma.
Barnen nickade.
– Han är på jobb. Tre barn är ingen lätt sak. Och morsan? Också på jobb? De skaffa er och sen åkte de iväg, var och en på sitt håll, sade mannen på väg till grinden. Min är också borta, och barnen har åkt. Ensam är jag, tur för mej med hästen. Kom så går vi hem, märr!
Ljudet av hjulen hördes en liten stund, sedan blev det åter tyst.
Flickan hällde lite alkohol i handen och gned också hon in magen på brodern som satt där allvarlig och orörlig och tittade ut i tomma intet. Om pappa hade varit hemma hade säkert inte någon fästing satt sig på honom, den hade inte bitit sig fast. Han kände ett slags missnöje över att allt gått över så snabbt och enkelt, när han nu hade en förevändning att vara olycklig och viktig, bli bortklemad.
Foto : Liliana Corobca på Bokmässan i Göteborg, 2019
