Huliganens återkomst utkom 2003 på rumänska och engelska, till lysande recensioner i både hemlandet Rumänien och i adoptivlandet USA. Sedan dess har boken översatts till ett femtontal språk och belönats med bl a Premio Napoli (2004), Prix Médicis Ètranger (2006) och Nelly-Sachs-Preis (2011).
Utdrag ur svensk press:
Svenska Dagbladet
Maneas stil präglas av en plågad, ironisk virtuositet som man gärna förknippar med östeuropeisk litteratur. Självrannsakan mal på, grotesken är sällan långt borta, rum och ansikten maskerar blott hjälpligt absurditetens öknar. (…)”Huliganens återkomst” är en modig och upplivande bok, tung i reliefen, med en angenäm drapering av litterära referenser till Shakespeare, Ovidius, Kafka, Proust, Cioran och många andra.
Aftonbladet
Trots att inga fakta är fiktiva är Huliganens återkomst en ren roman. Maneas strävan är nämligen inte i första hand att återge minnen och händelser utan att finna en form och ett språk, som kan fånga in hela komplexiteten i de erfarenheter han bär på. Den traumatiska första barndomen i deportation, den förljugna ungdomen i röd halsduk och med förtal av vänner som förvandlats till partifiender, det vuxna livet i ett samhälle och i ett språk som blir alltmer korrumperat, följt av försöket att vid mogen ålder återfödas i ett nytt land. Slutligen får han allt åter kastat i ansiktet på sig vid besöket i hemlandet. Komplext är ett alltför svagt ord för det livsinnehåll Manea söker ge språk och romangestalt. (…) Med åren har han som författare fått ära och upphöjelse, men nog känner man igen den tomhet och smärta, som Daniel Libeskind så genialt gestaltat i exilens rum i Judiska museet i Berlin.
Dagens Nyheter
Det elegiskt intellektuella är säkert en naturlig stämning för Maneas material, det som förvånar är den rika formen: att tomhetskänslan uttrycks med så många ord, så många bisatser och genom ett collage av genrer.
Memoarerna har belönats med priser i flera länder och Norman Manea är ett namn som ibland hörs i Nobelprissurret. Det förstår jag, för han skriver som om han ville rädda oss alla från historieskrivningens falska löften; från identifikationen, romantiken och samhörigheten. Samtidigt dånar hans icke-berättelse av tid som förflutit.
Sydsvenskan
Vissa författare tycks inkarnera ett helt århundrades såriga historia. Den tyskspråkige judiske poeten Paul Celan är en sådan, liksom Imre Kertész, Elie Wiesel och Nelly Sachs. Var och en av dem har självständigt beskrivit hur deras värld krossats av 1900-talshistorien. Till dessa namn kan fogas den rumänskjudiske författaren Norman Manea, som befann sig mitt i stormens öga som jude i Centraleuropa under 1940-talet, upplevde deportationerna, koncentrationslägren och den totalitära kommunismen. Nu introduceras han på svenska med ”Huliganens återkomst” en självbiografisk berättelse, intrikat och litterärt uppbyggd som en konstfärdig roman, i nyansrik översättning av Dan Shafran och Lars-Inge Nilsson.
Göteborgs-Posten
…kryllar av smärtsamma passager, av oåterkalleliga, vackra stunder och labyrintiska samvetskval.
Maneas förtjänst är att han visar hur ondskan ständigt byter skepnad. Vi har en viss tendens att rama in den, ge den ett begynnande och avslutande årtal, som 1939–1945, för att lättare stå ut med den. (…) en mästerlig stil
Expressen
Manea debuterade 1969 och det märks att han som andra östeuropeiska författare – Milan Kundera och György Konrád för att nämna några – har slipat sin stil i medvetenhet om vad som är tillåtet att skriva eller inte. Han tar omvägar i meningsbyggnaderna, använder sig av bilder och referenser som censorn inte förmodas behärska, och gör oförmedlade associationssprång som bara de invigda förstår. Fast han numera kan skriva i full frihet, har han gjort en dygd av en tidigare nödvändighet och blivit ett med sin stil. Om modersmålet är hans enda hemland, är stilen hans id-kort. (…)Maneas memoarer kan avlyssnas som sutte man med öppen dörr till en psykoanalytisk mottagning. Boken måste läsas med samma uppmärksamhet som om man tjänstgjorde i den rumänska statens censurinstans. Inte för inte heter bokens virtuosnummer ”Divanen i Wien” med underrubriken ”Anamnes”. Dessa 26 koncentrerade sidor är Maneas totala uppgörelse med fascismens, kommunismens, antisemitismens och nationalismens Rumänien och är ett av den europeiska litteraturhistoriens mera omistliga kapitel.
Tidningen Kulturen
Ett författarskap som antagligen kommer att låta höra talas om sig allt mer även i Sverige framöver, är rumänen Norman Manea. Med den romanliknande memoarboken Huliganens återkomst, har hans möjligheter att inom de närmaste åren få motta Nobelpriset i litteratur ur Hans majestät konungens hand utan tvekan skjutit rejält i höjden.
Sammantaget blir beskrivningen av det rumänska samhället och dess absurditeter och den egna ambivalensen, allt igenom konstlitteratur på en nivå som man inte kan annat än fröjda sig över.
Dast
Det är en skildring av en plågad människas färd in i det som varit, en realistisk och intellektuell berättelse kryddad av cyniska ironier.
Nerikes Allehanda
”Huliganens återkomst” är på många sätt ett mästerverk, djup och rik. Den handlar om Rumänien och en för oss svenskar nästan obegriplig nationalism, den handlar om tragiska livsöden, politik, litteratur, författare, filosofi. Men framför allt handlar den om språkets betydelse för en människas överlevnad. Gång på gång återvänder Manea till detta. Han påpekar att han visserligen har gett sig av från hemlandet en gång, ”men inte från språket som jag levde i, bara från landet där jag inte längre kunde andas.”
Norrköpings Tidningar
Manea balanserar skickligt mellan yttre och inre skeenden i ömsom illusoriska och realistiska passager. Kluvenheten, känslan av att inte höra till någonstans, omöjligheten att känna religiös tilltro eller politisk tillhörighet, ja hela den vilsenhet som är immigrantens eviga följeslagare skildras skarpögt och med sådan själslig medvetenhet.
Thomas Nydahls blogg
Det är självklart att man ofta hämtar näring ur rumänsk litteratur. (…) Den nya bekantskapen för mig är Norman Manea, vars Huliganens återkomst nu publiceras av förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran. Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.
Borås Tidning
Det ter sig lite märkligt att Norman Manea inte översatts till svenska förrän nu, i och med dessa hans memoarer med titeln Huliganens återkomst. Han är den mest översatte av alla samtida rumänskspråkiga författare, anses vara en av de skarpaste skildrarna av liv under diktatur och liv i exil, och kommer inte sällan på tal i nobelprissammanhang. Nu är den i alla fall här, Maneas tegelstensmemoar, i en minutiöst välarbetad översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran. För det kan vi tacka det nystartade Bonnierförlaget 2244, som ger ut litteratur från området runt Svarta Havet. Sedan förlaget startade i höstas har flera spännande författare från regionen introducerats på svenska - Miroslav Penkov från Bulgarien, Serhij Zjadan från Ukraina, Ioana Pârvulescu från Rumänien, för att ta några exempel. Genom detta har 2244 sällat sig till den skara av små, nischade förlag som gör en stor insats för bredden på den svenska bokmarknaden.
Corren
Norman Manea är rumänskjudisk författare bosatt i USA. Äntligen får vi tillgång till hans kritikerrosade verk, som är en sällsam blandning av roman, självbiografi och reseskildring.
Nobelpriset? Huliganens återkomst påminner om såväl Marcel Proust, som Herta Müller och Bruce Chatwin. Jag önskar att han får många läsare i Sverige, eftersom vi här ännu inte förstått vår samhörighet med efterkrigstidens Europa. Och om det blir som många tror, att Norman Manea inom några år får Nobelpriset i litteratur, så har jag inte hoppats förgäves. När Marcel Proust biter i madeleinekakan förnimmer han sin barndom. För Norman Manea har barndomen helt andra smaker och färger. Om dem och hela sitt livs hemlöshet berättar han i Huliganens återkomst.
Dagens bok
Nej, några klichéer vill Manea inte veta av. Varken offerrollens eller idealismens klichéer. Formen på berättandet är också mer inåtvänt resonerande och sökande, än ”Det var en gång”-stilen. Ibland får jag svårt att hänga med. Otalet referenser och den flytande, poetiska stilen där vem som säger vad inte alltid är så viktigt, tillsammans med ett hoppande i både tid och rum, gör det inte lätt för mig. Men det är värt det.
