Nina Cassians senaste diktsamling spänner över de senaste sextio åren och handlar om allt från barndomsminnen till ålderdom, om kärlek och död, om fantasi och allvar. Så beskrivs boken i The Guardian: "Svävande mellan två länder och två språk, efter ett liv som svängt runt en övergång och ett återskapande av jaget, återfinner denna förträffliga poet sig själv, lägligt och slutgiltigt, i sina egna ord".
Svenska pressröster om Kontinuum:
Athena Farrokhzad i Aftonbladet: I [Nina Cassians] på samma gång sinnliga och prosaiska dikter flimrar en hel djurpark förbi: delfiner som drar över himlen, hundar med gyllene ringar runt sina nosar, hajbarn, en mycket närstående fågel, dikter som bärs i förklädesfickor som kängurur. Cassians poesi är så fulländat komponerad – den påminner mig om Wislawa Szymborskas – att jag nästan känner mig överflödig. Dikterna behöver inte mig för att existera. Ingenting återstår för mig att göra inför detta avslutade vackra. Trots att dikten avhandlar död och avsked är den i påfallande avsaknad av sår.
Thomas Kjellgren i Kristianstadsbladet: "Kontinuum" ger oss ett livsvävens panorama där minnen och en absolut närvaro i nuet blandas i tydliga, personliga och avskalade bilder. (…) Det är en stark, övertygande och genomlevd poesi Nina Cassian ger oss. Även när hon konstaterar att detta är hennes sista bok och orden ber henne hålla tyst kan hon inte motstå att "injicera en dikt i Venus saknade armar". Tack för det!
Michel Ekman i Svenska Dagbladet: Ett av antologins huvudnummer är som sagt Nina Cassian, samtidigt ger man ut en separat samling med hennes dikter. Cassian hör till dagens mest kända rumänska författare. Hon introducerades på svenska för ett par år sedan med ett urval ur hela författarskapet, medan den nu utgivna "Kontinuum" bygger på en engelskspråkig diktsamling från 2008. Den drygt 85-åriga Cassian är bosatt i New York sedan 25 år. I hennes dikter pågår en ständig dragkamp mellan liv och död. Ett ofta närvarande tema är kärleken i kombination med minnet och det fysiska åldrandet. Kroppens och själens rörelser flyter samman med den omgivande naturen, metaforrikt skildrad som i dikten "Januari".
Bodil Zalesky i Salongen: (...) Nina Cassian svävar i sina dikters sprakande dräkt, som en skimrande fri chagallfigur. Hon talar om vad hon vill och rör sig kraftfullt framåt uppåt men också nedåt bortåt - när hon vill.
Ann Lingebrandt i Helsingsborgs Dagblad: även om mycket kretsar kring åldrande och förfall saknas förruttnelsefläckar i Cassians sena poesi. Vasstungade rannsakningar samsas med charmerande betraktelser över tillvaron och bildspråket är färgstarkt, underfundigt, överrumplande.
