Till svenska finns han översatt med:
Kampen mellan inälvor och verklighet, övers. Pierre Zekeli, Coeckelberghs 1975
Ptolemaios död och uppståndelse, övers. Pierre Zekeli, Coeckelberghs 1977
Ljusets böjning, övers. Inger Johansson & Gabriela Melinescu, Ellerströms 2008
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Lütfi Özkök
Enkidu
Min vän Enkidu är död, han som dödade lejon med mig (Gilgamesheposet)
ur Dikter, övers. Inger Johansson & Gabriela Melinescu, Ellerströms 2008
I
Se på dina händer och gläd dig, ty de är absurda.
Och fötterna, se på dem om kvällen när du
hänger rak mot månen.
Kanske är jag så nära inpå att du inte ser mig
men även det är något annat än intet.
Jag ska göra mig till fjärran för att rymmas i dina ögon,
eller till ord med ljud av myrors storlek
för att rymmas i din mun.
Känn på ditt öra, skratta och häpna över att du kan ta på det.
Jag smärtar mig själv vid den korta övergången.
Jag spände blicken, den träffade ett träd
och det blev till!
Se på mina axlar och säg dig att de är
de starkaste du sett, näst efter gräs och bufflar,
ty det råkar vara så.
Med dem flyttar jag fjärran som en skinnsäck
till väderkvarnen.
När jag djupt inne i ögonen bränner mig
på ljusen som jag aldrig vidrört
utbreder sig därför en ljuv blå smärta över hjässan
i stället för himmel.
Och om jag smärtar mig själv med floder,
med stenar, med ett stråk av hav
så att de alla blir mig en bädd
men ändå inte rymmer min tanke
i ständigt växande, åh, då får jag inte veta
att du också smärtar dig själv och jag inte är
den jag talar med!
II
För att det ska finnas något mellan oss, en annan – eller jag själv –
har jag döpt det som jag själv har gjort genom att såra mig,
ständigt förringa mig och ständigt dö,
med ord som kommit över mina läppar.
Den stora smärtan har jag kallat blå,
också det för att det råkar vara så, eller bara för att det var så som
läpparna log.
Jag frågar dig: om även du har talat så och lett,
Vilken annan smärta har du då kallat blå?
Höjden som jag slungade ur ögonen
likt ett spjut som inte vänder åter,
den smekte du helt visst på annat sätt, därför att dina händer,
som är tvillingar med mina, är absurda, och vi
borde glädjas åt orden som går likt en osynlig flod från mun till mun, ty de finns inte
till.
Hurdant är ditt blå, min vän?
III
Lek med övergångar, hastigare, långsammare
för ögat som tillsammans med mig skapar
träden, stenarna och floden
ovanför min långsammare kropp
som rycker i tanken likt getterna om kvällen
i sina tjuder.
Tiden ensam överallt, jag själv,
och efteråt.
IV
Och när allting suddas ut som haven i en snäcka,
när inget längre är smärtans övergång i tidens övergångar
utom i ögonen på dem som inte är,
då, min vän, ska jag som är en annan lik
inte längre vara, ty ett ting som är ett annat likt
finns inte.
Det som är unikt smärtar sig självt och mäter
tidens gång som vid bergens forsar,
det vet om att det är ensamt
och byter namn med tingen runt omkring sig.
V
Det som inte är gränslöst finns till,
det färdas överallt och hittar stora fläckar
som jag kallar Tid.
Det som inte är överallt finns till, suger upp
mitt ben till knät, törnar mot hörnet på mitt hjärta
dansar över min mun.
Det som inte är utan Tid finns till liksom minnet.
Det är som händernas seende, som
ögonens hörsel.
VI
Jag dör med vart ting jag vidrör,
himlens roterande stjärnor, med blicken;
för var skugga jag kastar över sanden
finns själen mindre kvar, sträcker
tanken ut sig längre; var sak
betraktar jag som jag skulle betrakta döden, ibland
glömmer jag det och skapar av intet danser
och sånger, förminskar mig själv, sliter av mig
tinningarnas pulsslag och binder dem till en krans av blåbärsris.
VII
Stig ut ur ditt tält, min vän, låt oss stå ansikte mot ansikte,
se på varandra, tiga tillsammans och hela tiden fråga oss
om den andre är till
och hur han känner sig själv.
Jag sitter och leker med stenarna
som förts från någonstans till någon annanstans.
