Mircea Cărtărescu (f. 1956) är i dag den rumänske författaren på allas läppar: populär och uppskattad i hemlandet och samtidigt internationellt omtalad tack vare ovanligt många översättningar (till engelska, italienska, franska, spanska, polska, svenska, bulgariska och ungerska). Den volym som gett honom flest beundrare och varit den största försäljningssuccén i det postkommunistiska Rumänien är De ce iubim femeile (2004, "Varför vi älskar kvinnor"), en samling kärleksberättelser om kvinnlig gåtfullhet. Mircea Cărtărescu inledde sin framgångsrika författarbana på 1980-talet med diktsamlingarna Faruri, vitrine, fotografii ("Strålkastare, skyltfönster, fotografier"), Poeme de amor ("Kärleksdikter") och Levantul, ett eposliknande, lekfullt återskapande av den rumänska lyrikens successiva skeden. För sina lysande kvaliteter i Nostalgia (1993, Nostalgia) och Travesti blev han senare en av Rumäniens mest omtyckta författare. Det stora genombrottet kom dock med den monumentala romantrilogin Orbitor - Aripa stîngă (1996, Orbitór. Vänster vinge), Corpul (2002, Orbitór. Kroppen) och Aripa dreaptă (2007, "Höger vinge") - som fick de tongivande litteraturkritikerna att utmärka honom till vår tids främsta rumänska författare. Orbitór är en helt originell text där fantasi och realism förenas i en hallucinatorisk berättelse som sträcker sig över flera decennier, från huvudpersonens barndom i kommunisttidens Bukarest till den antikommunistiska revolutionen 1989.
Till svenska finns han översatt med:
Nostalgia, övers. Inger Johansson, Bonnier Panache, 2002
Orbitór. Vänster vinge, övers. Inger Johansson, Bonnier Panache, 2004
Orbitór. Kroppen, övers. Inger Johansson, Bonnier Panache, 2006
En lycklig dag i mitt liv: dikter, övers. Dan Shafran och Lars-Inge Nilsson, Ellerströms Förlag, 2008.
Dagbok 1990-1996, övers. Inger Johansson, Bonnier Panache, 2011
Levanten.Österlandet, övers. Inger Johansson, Bonnier, 2015
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
________________________________________
ur Orbitór. Vänster vinge, övers. Inger Johansson, Bonnier Panache, 2004
Minnet väver människan i djupet av chakrat med tre blomblad, i ögat i pannan. Hur motbjudande hon än är (ty tiden är helvetet, och en skapelse av tiden är en djävul från helvetet, eller en evigt fördömd), är hon vår tvilling, och en märklig längtan drar oss till henne, driver oss i armarna på henne. När jag ligger i min säng på eftermiddagarna medan barnen ropar nere på gården och popplarnas ulliga frön svävar i sommarens ljus, minns jag dunkla, gåtfulla scener och gester och ansikten från mycket långt tillbaka, allt nedsmält till ren känsla när jag ser honom som är hopvuxen med mig men i en annan dimension, honom som växer inuti mig som en skräckinjagande karikatyr, och ändå är mig så kär. För varje ögonblick som går frigör han sig alltmer från mig, blir fräckare och mer oberoende, växer i skugga och kraft och höjer sig över mig, sträcker ut de kloförsedda fladdermusvingarna, näbben med sneda tänder, precis lika mammas löständer, och det enda ögat i pannans blanka, svarta ben. Han kliver ut ur mig som en insekt, ännu fuktig och mjuk ur sitt forna genomskinliga skal. Mitt minne är metamorfosen av mitt liv, den vuxna insekten vars larv är mitt liv. Och utan nyfiken neddykning i avgrunden av mjölk som omger det och döljer det i medvetandes puppa, kommer jag aldrig att få veta om jag har varit, om jag är en glupsk nunna, en drömsk spindel på höga styltiga ben eller en fjäril av övernaturlig skönhet.
Jag minns, det vill säga jag hittar på. Jag förvandlar ögonblickets förvirring till tungt och glansigt guld. Och på något vis genomskinligt, alltmer genomskinligt ju mer brunnen i min hjärna djupnar (och jag, ett skelett dubbelvikt över brunnens skoning, jag begrundar spegelbilden av mina stora drömska ögon i guldvattnet). Och hyalinet där de möts som tre heraldiska blommor på en sköld - drömmen, minnet och känslorna - det är mitt område, min värld, Världen. Där i den glänsande cylindern som stiger ner i min hjärna. Där sitter han som ett utställningsföremål i en tjock grönaktig glasburk, blek och svullen av spriten, med asiatiskt halvslutna ögonlock, med ett extatiskt färglöst leende på läpparna, med navelsträngen snodd kring magen. Så väl jag känner igen honom! Så sanningsenlig minnesbilden är! O, min tvilling, öppna dina sminkade ögon, snörp på din söta målade mun, blås upp dig så att glasburken sprängs i luften och kom ut i ljuset ur skallbenssplitter och slem! Lys med ditt öga mellan ögonbrynen över pärlemorhuden på sidorna i denna bok. Denna oläsliga bok, denna bok.
