Av Ioana Nicolaies (f. 1974) fyra nya diktsamlingar, förutom hennes bidrag till olika samlingsvolymer och den egna antologin Cenotaf (2007), är Cerul din burtă (2005, "Himlen i magen") den mest originella. Med sin narrativa struktur i långa diskursiva dikter, är den en annorlunda skildring av moderskapets erfarenheter. Den utmärker sig både genom sina naturalistiska inslag och genom en sällsynt känslighet för psykologiska detaljer. En personlig stil gör sig gällande liksom i hennes övriga produktion: språkligt sett är den sparsam, men med en expressiv prägel som uppnås genom att fotografera den omedelbara verkligheten från intressanta vinklar. Detta resulterar framför allt i självporträtt. Det är ingalunda en slump att hennes debutbok heter Poză retuşată (2000, "Retuscherad bild"). En biografisering kryddad med kulturella anspelningar och surrealistiska språng blir uppenbar i Nordul (2002, "Norden"), dikter om en sagolik barndom, tillbringad någonstans i norra Transsylvanien tillsammans med elva bröder. Vad gäller Cerul din burtă gjorde Ioana Nicolaie nyligen följande uttalande i en intervju: "Det ideologiska, som har samband med feministiska avvikelser eller missnöjesyttringar, har aldrig intresserat mig särskilt. Jag har satsat på autenticiteten, det vill säga sanningen som överförs till estetik och på det viset blir mer betydelsebärande än en vardagshändelse." Ioana Nicolaies ord gäller troligtvis hennes litterära verk i allmänhet. På senare år har Ioana Nicolaie debuterat även som roman (O pasăre pe sîrmă, 2008) och barnbokförfattare (Aventurile lui Arik, 2008).
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
________________________________________
ur HIMLEN I MAGEN
I urval av Gabriela Melinescu
Översättning Inger Johansson
KÄRA FLICKA, KÄRE POJK
1
[… ]
Jag samlar redan stoft och fruktan. Jag klipper av mig plastellinansiktet, på hjässan sätter jag en virvel. Jag simmar som vore jag blåfrusen. En plastpåse med alger, plankton …
Och detta skulle jag vilja: dricka litervis med mjölk; ha medicinska avhandlingar i stället för huvud; äta kalk, magnesium, och att all sjukdom var en för länge sen krossad vas; inte snubbla över min egen mage; vara gästvänlig och mild mot de nya små benen; inte bara behöva hysa skräcken; inte bli en strumpa bland skolböckerna; vara riktigt modig; inte gripas av panik; kunna vänta snällt och ordentligt på dig …
2
I sjunde veckan slår ditt hjärta hundrafemtiofem slag i minuten … Du har näsa, du har mun, över ögonen ögonlock. Du vänder dig in mot en början till skelett av kalkstoft. Du har en bädd lik en knytnäve som landar i mängden. Du har varit päronkärna, nu är du druva. Kroppen förlängs i tålmodig brådska. Minut för minut växer hjärnan med hundra tusen nervceller. Vid födselns miljarder kommer du att ha fått veta allt. Och efter hand ha glömt. Armar och ben ur knoppar, kammare i hjärtat, antydningar till lungor. Du har reflexer, du rör dig, du famlar mot de kroppsvarma väggarna. Du är där, du börjar finnas hos oss …
VÄNTRUM
[…]
På moderna stolar sitter rader av gravida och väntar. Unga, spröda, med rynkor runt ögonen eller ögon som är insjunkna eller skräckslagna. De högklackade skorna har lämnats som begravningsallmosa för benen som de inte längre har. Alla gravida är lika, månaderna man är före betyder ingenting. Blekheten och det onda till och med rasslar i örhängena. Allt är billigt, köpt på gatan. Alla gravida sitter på vakt i en prydlig rad: inget akut, ingen trängsel, alla har fått medalj för sin tystnad. I foldrarna står det skrivet hur man undviker, slipper, tar bort det som verkar konstigt: Börja tidigt, men var på alerten. Med Marcilon är allt okej!
Min läkare är en man med tiotals patienter. Han har inga bestämda arbetstider, är jämt vaken, mottagning och sjukhus på en gång. Han ler, han frågar: nej, nej jag är inte läkare, har ingen tjänst. Jag blir vilsen, han verkar stressad. Folsyra, analyser, järn, kalk …
Jag klär av mig snabbt … men hur ska jag sitta?
När allting går så fort, väntar skammen när du kommer ut ur huset. […]
Sen fick jag se det … […] Jag fick se det ligga i åttaveckorsbädden. Det låg där och strålade i ogenomskinligt fett.
Och så hade ett fibrom gömt sig därinne. Ni har ett fibrom här. När vi stöter på ett fibrom ser vi det inte. Vi går rätt uppmärksamt fram, även om konsultationerna är en sorts skyltfönster. […]
Ett fibrom kan brodera ut sig kring en fest. Det är cancer eller sömn, ibland sväller det ut i bukhålan. Skörden samlar det in när man minst väntar sig det.
Ett fibrom är en pepparrot nere i jorden. När tjälen sätter in kan ingen enda hacka gräva upp den.
GATOR
Jag ligger på knä på parketten och ber. […] Min saliv är en liten hög med järnfilspån. […]
Vid läkarbesöken väntar man med kvävda frågor. […]
Jag ber för att hålla andan, för att träna, för att inte bli förstenad i min främmande buk. […]
Nu är magen för liten: en skev brevbärarväska.
I elfte veckan får jag provsvaren. Känner ni till det här med Rh? Visste ni om att ni är Rh-negativ? Att ni kommer att börja en strid i det fördolda? Har ni gjort skrapningar, genomgått nån abort? … Tidvis kommer ni att vara rena taxin. Eller brosk i köttkvarnen […]
Gravida är gator till specialinstitut. De lever på rad i en enda stor sal. De är raka i ryggen och har lätta kläder. Och strumpor som ska motverka åderbråck. Från ena besöket till nästa kommer jag med allt tyngre resväskor. Under linnet har jag med mig kojor och hyllor.
