Ioan Es. Pop

Ioan Es. Pop (f. 1958) betraktas som en av de främsta poeterna i 90-talets generation. Efter att i en följd ha tilldelats ett antal tunga priser har han etablerat sig starkt i Rumäniens litterära värld. Hans första diktsamling, Ieudul fără ieşire (1994, Ieud utan utgång) fick ett debutpris av författarförbundet i Rumänien. Fem år senare belönades Pantelimon 113 bis ("Pantelimon 113 B") med poesipriset från Rumänska akademien, och återigen med en utmärkelse från det rumänska författarförbundet. Med sin diktsamling Petrecere de pietoni ("Fest för fotgängare") var han 2003 på nytt utvald av juryn i det rumänska författarförbundet, och samtidigt tilldelades han priset ASPRO från det andra författarförbundet i Rumänien. Ioan Es. Pop har fått samfälld uppskattning, vilket inträffar ganska sällan, och är ofta nämnd när frågan om "den mest framstående poeten efter 1989" kommer på tal. Hans intensiva, överraskande dikter visar ofta ett djup som fjärmar sig från det aggressiva uttrycket hos hans generationskollegor. Istället har Ioan Es. Pops dikter förankring i ett grundläggande allvar, med vilket poeten tar sig an livets villkor – framför allt från sin egen biografi – inte sällan obekväma, smärtsamma och präglade av en stadigvarande melankoli. Byn Ieud, belägen i ett av de naturskönaste områdena i Rumänien, Maramureş, har delvis blivit berömd tack vare Ioan Es. Pops dikter.
Till svenska finns han översatt med:
Ieud utan utgång, övers. Dan Shafran, Tranan, 2009


Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein


12 oktober 1992
jag är en ensam människa. inget att vara stolt över. det finns massvis
med olyckliga människor som springer omkring och letar efter
andra olyckliga människor – det är bara det att mellan de olyckliga och de olyckliga
finns flera grader av olycka.

en del har mycket pengar, andra fåfänga
förhoppningar – det finns inte bara ett slags
olyckliga människor.

och när de i alla fall träffas
gör de olyckliga människorna revolution, och sedan
tas allt ifrån dem.


12 oktober 1992
jag återvänder hem efter år
av kringvandrande i bukarest
och jag återvänder med en tom shoppingkasse i handen
och hon kommer till grinden och hon säger nå
käre son, sa du inte att du skulle tjäna pengar,
att du på två år skulle tjäna lika mycket pengar som andra på fyra?
och titta nu, du har ingenting med dig.

men titta, kära ni, det är ju just ingenting som jag tjänat.
och jag kommer hem med så mycket ingenting som någon
någonsin kunde ha förvärvat på de här två åren.
ensam kunde jag inte ens bära så mycket
ingenting som jag la vantarna på.

bakom mig kommer kärror fulla med ingenting,
nära att krossas under tyngden.
när alla lastats ur på vår bakgård
kommer ingen att ha så mycket ingenting som vi.

om några år kommer det att vara guld värt.
vi börjar sälja en del av det när priset är högt.
kära ni, ni kan vara säkra på att ingen har så mycket ingenting.
i två år har jag sparat och tänkt bara på er.


vargen kom in i vardagsrummet mitt på dagen.

han snusade ömt på det nyfödda barnets blöjor
och stannade i flera minuter
stirrande på väggarnas tavlor.

sedan såg han och barnet på varandra
broderligt och i samförstånd,
barnets hår var grått och huden skrynklig
men de tunna små händerna sken av livsglädje.

bägge åt från samma fat,
de fnittrade och blinkade mot varandra.
när hon kom in, log barnet
med blicken fäst mot skogarna.

hon trodde barnet sov och tog med glädje emot vargen över sig,
slagen av skräck och resignerad.

övers. Dan Shafran