Till svenska finns hon översatt med Skärseldsberget, övers. Gabriela Melinescu, Agneta Pleijel och Dan Shafran, Hypatia, 1995.
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
________________________________________
DE DÖDAS SJÖ
Hieronymus, idag har jag gått över fältet
och för första gången sett de dödas sjö
och jag sprang fram till den och mitt i den
såg jag dig stå naken och bada
Det var som om du ville skyla dig och jag vet inte vem
som hade stulit dina kläder på stranden
och när jag närmade mig
skämdes du och flydde med vatten och allt
Jag blev så ledsen att du sprang din väg, Hieronymus
för jag anade att det var av skam
ty i vattnet där du gick
syntes stora tecken på din kropp
Och jag såg på tecknen och sprang
från de dödas sjö över fältet …
(En sån vacker man du var, Hieronymus,
och vad ledsen jag var att jag inte hann ifatt dig!)
VISA DIG FÖR MIG NU
Visa dig för mig nu, för en dag ska du söka mig då jag inte mera är,
min själ skild från kroppen som fostret i förtid
ska färdas naken på själarnas väg och inte veta
ens vilket namn den ska nämna dig med
Då kanske du vill vara min förgängliga kropp
och mitt varma blod som en gång fanns
och dess smekning som löpte lätt längs ryggraden
och ren såsom tanken på Dig
Eller vill du vara min plåga eller andedräkten
som kallas liv, mitt liv som du böjer dig ner och tar
såsom fågeln lämnad i min öppna hand
tigande tar sitt hirskorn
Eller vill du vara hans ansikte i mitt öga,
det som förgås under Din blick som förblindar mig
i samma stund som jag tror jag nalkas Dig
Visa dig för mig nu, för en dag ska du söka mig då jag inte mera är
OCH VAD JAG ÄNDÅ SKULLE VILJA
Men än en gång själen frigjord ifrån kroppen
den oändligt lätta vindfläkt som vi
ibland när nätterna blir mycket långa
efter hand ser träda fram
likt främre halvan av en smaragdödla
som hoppas att det en gång ska växa ut
en svans igen där den ibland kan känna
ett hugg från den tid då den fanns
Så sorgligt det måste vara när den gör ont,
delen som du inte längre har
och när de djupa sår du känner i den
bara kan läkas i tanken
Och vad jag ändå en gång skulle vilja se en själ
och hålla den i handen som en fågel och säga:
Här är den mänskans själ som levde med oss under solen,
hon som jag var rädd att ingenting fanns kvar av
DU ÄR INTE RIKTIGT DÖD
Du är inte riktigt död, inte riktigt död,
min överhettade hjärna håller dig kvar
i sin mest fördolda cell
där du har blivit frisk
Du vet var du befinner dig men låtsas
att du inget längre vet, att du är mätt
av allt som har varit, hela tiden tänker du
hur du ska göra för att slippa ur cellen
Dina overkligt fina händer
gräver i hemlighet askgråa grottor,
All världens vakter vaktar så att du inte ska fly,
men vem ska kunna hejda dig?
I natt lyckades du smita ut några ögonblick,
jag såg dig stiga ut ur elden,
gå med lätta steg på min vänstra tinning
och sen godvilligt inta din plats
BABELS TORN
Vi hade kommit på ett nytt sätt att förstå varann
trots att språken var förbytta,
vi hade byggt färdigt Babels torn
och det var högt och stadigt
Men rätt som det var började allting skaka
och El själv tyckte det var dags att stiga upp
till oss och än en gång förblanda språken,
men det fanns inget mer att trassla till
Vi talade alla samma språk igen,
jag menar vi sa samma sak,
och El såg på när vi skanderade vårt enda ord
som betydde absolut ingenting
TUNG ATMOSFÄR
En tung atmosfär tynger åter tingen
som står i mitt rum på annat sätt än vanligt
En förändring från dag till annan, en ny ordning
och kyla, mörker, ödslighet
På mycket lång tid har jag ingenting gjort,
jag försöker skriva men förmår inte
Damm och stoft lägger sig
över skrivbordet och överallt
Jag skulle vilja ha det som det var förut
och åter få drömma; med oändlig möda
har jag på ett gulnat papper fäst
en dödfödd tanke
EN TRYCKANDE VÄNTAN
Idag skriver jag inte vers, drömmer inte längre,
skälver inte, gråter inte, är inte mer
I en tryckande väntan har jag begravt mig
i mig själv som i en grav
En ängel stiger dit ner och söker mig,
finner mig inte och tror att jag har uppstått
Gud, vad änglarna ändå är naiva,
att de ännu inte har förstått
att de döda inte uppstår, det är lönlöst (mitt barn),
hur mycket man än hoppas eller tvivlar,
hur mycket gråterskorna än gråter på denna kyrkogård
där jag nu är innerligt trött på
att jämt höra deras evinnerliga gråt,
trött på att jämt försöka ta mig upp ur denna dy,
att jämt vältra bort den tunga sten
som någon ändå rullar tillbaka
JAG SER IN I DIN SJÄL
Jag ser in i din själ som har lämnat kroppen
och vid midnatt kommit till mitt rum
Den är sorgsen, trött och ensam,
är inte van att gå utan kläder
av kött och ben, är inte van vid
att någon ser rakt in i den,
den dröjer framför mig och lyser
och skälver som ett lamm
Jag släpper iväg den i mörkret,
den flyter på vattnet
och återvänder till kroppen
där den inte länge ryms
ÅTER PÅ DET ÖDE TORGET
Åter på det öde torget där jag har stått och gråtit,
med annan förtvivlan, andra drömmar
och med samma murkna kors
som väntar oss där med utbredda armar
Låt oss gå fram med bröd och med vin
Ingenting har ändrats och det är samma sorg
och de utsvultna döda får allt svårare att svälja
de officiella kransarna
övers. Inger Johansson och Gabriela Melinescu
