Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Lütfi Özkök
________________________________________
ur Dimineaţa pierdută (1983, "Bortslösad morgon")
Därute, genom de kristallklara fönstren, de sammetslena klematisblommorna mot den gyllene, ljusa himlen. Under dem, det snåriga blåregnet slingrande mellan de knotiga grenarna i det gamla valnötsträdet. Överallt runtomkring, de glänsande fjällen på murgrönan som överdådigt pryder husfasaden. Härinne, halvskuggan i salongen som beslöjas av solnedgången, och konversationen ledd av professor Mironescu, väl medveten om att han överskrider societetsreglerna – att en konversation ska förbli skummande och ytlig. Och under hans skjorta med stärkt krage, rävungen som slår sina blodiga klor allt djupare i hans kött: svartsjukan mot den medelmåttige unge man som har väckt Sophies intresse. Men hans röst kommer inte att darra och förråda honom! Han ska bara prata på i ett försök att komma så pass nära att han kan vidröra den andres själsrörelser.
– Det är ju på detta osolidariska sätt som hyggliga människor bland oss behandlar varandra! Varje dag får vi höra om ett nytt skandalöst avslöjande! Ytterligare en ohederlig affär, och ärligheten hos de inblandade hade vi kunnat gå i god för! Hela tiden berättas hemligheter som på en timme kommer att nå ut till hela staden, det talas om förskingring av allmänna medel, korruption och förräderi! Efter många timmars småprat, vem kan förbli obefläckad? När det förutom våra fiender också gäller våra icke närvarande vänner. Hos dem alla har vi sett fega eller småaktiga handlingar, skamliga förbund, omoraliska strävanden! Vi baktalar våra vänner, helt enkelt därför att vi känner dem bättre än vi känner våra fiender…
Professorn är så upptagen av sina egna ord att han spritter till när pendeln på väggklockan plötsligt slår. De andra, som under en längre tid smygtittat på urtavlan, spritter också lätt till.
– Vi hyser inga tvivel om att vi i varje sekund känner till hela sanningen om de andra. Och vi visar en skeptisk men positiv förståelse av hur saker och ting förhåller sig här på jorden: världen är en panier de crabes, därför måste man ha vassa armbågar, böja huvudet, rätta sig efter ordspråket "nöden har ingen lag"… På så sätt förslösas ofta den rumänska passiva intelligensen, och detta misskrediterar det egna ärendet innan man ens hunnit genomföra det. Problemet är att om vi ständigt förlöjligar människor kommer vi till sist även att förlöjliga våra ideal…
Herr Mironescu blir plötsligt orolig då han får syn på lilla Yvonne, som rör sig alltför nära bordet och riskerar att välta omkull den flerarmade ljusstaken med tända ljus. När flickan förstår att Papa ogillar det gömmer hon sig under pelarbordet. Då och då sticker hon ut sitt filuriga huvud mellan fransarna på bordsduken i väntan på att Papa ska säga "Bu!". Knappt har han gjort en skrämmande grimas förrän hon, kvickt som ett vilddjur, försvinner på alla fyra under bordet, och skrattar så högt att hon får hicka.
Men efter en stund har Papa glömt henne.
– Tycker du inte, min vän, att med så mycket pragmatism och ironi blir det svårare för illusionerna att födas? Eller om de överhuvudtaget föds, är det inte troligt att vi förlorar dem ganska lätt, redan vid den första prövning som historien utsätter oss för? Knappast har himlen klarnat förrän solen försvinner igen bakom ett moln. En vacker morgon, komprometterad… bortslösad…
övers. Jeana Jarlsbo
