Dumitru Ţepeneag

Dumitru Ţepeneag (f. 1937) är svårfångad i ett porträtt. Han har bedrivit en ostyrig, tumultartad verksamhet sedan tonårstiden (vid flera tillfällen fick han byta skola av disciplinskäl) fram till i dag, när han har en ständigt laddad relation till såväl den litterära kretsen i Rumänien som till exilrumänerna i Paris. Där har han levt ett svindlande liv fram och tillbaka sedan 1971. Före exilen deltog Dumitru Ţepeneag i den så kallade oniriströrelsen, vid sidan av Virgil Mazilescu, Daniel Turcea, Leonid Dimov, Sorin Mărculescu m.fl., och han tycks ha varit initiativtagare till en sedermera tillkommen riktning kallad textualism. Sedan han flyttade till Frankrike har Dumitru Ţepeneag publicerat några romaner (i översättning av Alain Paruit), som Arpièges eller Les noces nécessaires ("Det ofrånkomliga bröllopet"), och han har teoretiserat kring villkoren för författaren som är beroende av översättning. 1985 kom Roman de gare ("Kiosklitteratur") direkt på franska. Efter 1989 har han skrivit ytterligare några romaner, utgivna både i Rumänien och Frankrike (Hotel Europa, Pont des Arts), åtskilliga samlingsvolymer med journalistik, essäer, kortprosa, dagbok och intervjuer. Några priser bekräftar Dumitru Ţepeneags återkomst i dagens rumänska litteratur, efter en parisisk upptäcktsresa som författaren i en bekännelsetext betraktade som "ett misstag".
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Lütfi Özkök

________________________________________

HAN
Han var vacker och högrest som en rökstod. Han satt blickstilla på sängkanten med händerna mellan knäna. Leendet hade stelnat på läpparna. Han var mig kär. Jag ville muntra upp honom och började gå omkring i rummet på alla fyra och grymta gällt. Jag visste att han inte såg på mig. Då kröp jag in under pianot och väntade. Runt omkring honom dallrade luften och suddade ut hans strama, fintecknade kontur. Ansiktet var som hugget i sten och ändå vaxartat.
Under divanen dök plötsligt en orm fram, så ännu en. Dröjande, smäktande ringlade de kring hans fötter på den blommiga mattan. Sakta slingrade de upp på hans kängor, upp på låren, upp runt höfterna … De kramade hans kropp med sina kalla, kvävande ringar. Han teg och såg inte på mig. Då kunde jag inte behärska mig längre. Jag hulkade och grät där under pianot men svalde gråten, eftersom jag skämdes för att visa mig svag inför honom.


ETT LITET TORG
Husen har inga dörrar. Bara ett fönster, och det sitter lite snett. Det ser ut som hus för dvärgar, med lysande röda tegeltak. I gränderna, eller rättare sagt i mellanrummen mellan husen, hänger tvättlinor från takränna till takränna med all slags tvätt i alla färger. På torget hänger stora vita lakan. Marken under dem är gul sand. Morgnarna är vackra och friska. Vinden fläktar nästan hela dagen och fyller lakanen så att de står som segel.
Alla husen ser likadana ut och är likadant byggda. Invånarna liknar också varandra – små och glada! Eftersom de lever där bland tvätten och ideligen är tvungna att böja sig, minskar kroppsstorleken för varje generation. Av deras gamla utseende finns inte mycket kvar. Huvudet på dem är ovalt och nedsänkt i bröstkorgen, för hals har de inte längre, och benen är krumma. Men de har fortfarande eleganta kläder och – otroligt nog – vingar. Små vingar på fotknölarna.


ETSNING
Grå morgon, matt sol höljd i dimma. Många stora tält ute på ett fält. Ut ur ett tält steg en riddare i blänkande rustning, besteg sin brunröda häst som stod bunden vid tältet, satte av i galopp tvärs över fältet och försvann vid horisonten.
Tiden gick sakta. Ur tälten dök det upp tunga, vederstyggliga vidunder med förvridna händer, vanställda ben och spretande fingrar, med piggar eller mossa vuxen som tuppkammar uppe på sina stora platta skallar. En häftig strid bröt ut mellan dem; de grep varandra om livet, de visade tänderna, de bet, de klöste varandra och slet varandra i stycken så att blodet flöt. Till slut var alla döda.
Långt om länge återvände riddaren. Han drev en skock skräckslagna oxar framför sig med en piska. Han fick se kadavren som till hälften doldes av stora silverglänsande gamar. Han satt av hästen och blev stående med armbågen stödd mot sadeln. Där stod han ensam, mitt ibland uppgivet råmande oxar och flaxande gamar, och stirrade länge ut i tomma intet.


RIVALITET
Under en ljusröd himmel reser ett slott sina murar och skimrande torn. Himlen är alltid ljusröd, utan natt, utan stjärnor. Bara månen visar sig ibland, gul och platt. Vid murarnas mäktiga grund breder en grön äng ut sig med kort, taggigt gräs – genomskinliga måninsektsantenner. Här finns bara ett träd, en smal poppel som pekar likt ett spjut mot månen.
På slottets bröstvärn växer ett emblem ut som en svamp. Det föreställer lejon med huvud och klor som blir allt mer furiösa i sin orörliga väntan. Kanske ska lejonen en gång kliva ner med tunga steg i gräsets taggtråd och tampas på nytt.


DAMMENS VÄKTARE

Så långt jag kunde se bredde dammen ut sig, byggd som den var av väldiga skrovliga stenblock som nådde mig till bröstet. Längre bort svävade en tjock dimma och dolde måhända hotfulla avgrunder för blicken. Det var en grå dag med glasartad solskiva som liknade ett fågelöga. Och det var tyst. Jag gick sakta längs dammen och lät handryggen skrapas av stenen, gick med trötta, dröjande steg fastän marken var slät och mjuk. Platsen verkade folktom. Här och var växte en liten buske med små skära, pärlliknande blommor eller någon grön tuva under den ändlösa dammväggen. När jag fick syn på honom där han satt orörlig uppe på dammens krön hejdade jag mig. Han satt på baktassarna och liknade en hamster. Men pälsen var lysande blå, ullig och mjuk som en angorakatts. Jag tog några steg till och blev stående igen precis framför honom. Han rörde sig inte ur fläcken. Till och med ögonen var orörliga, små och djupt liggande som de var.
Långt borta hade dimmorna börjat röra sig i vågor. Likt ett hav av ångsjok och skum som hotade att svämma över och bryta igenom alla fördämningar och lägga allt under vatten. Och allt mer glasartat och avlägset lyste solen.

övers. Inger Johansson & Gabriela Melinescu