I den andra diktsamlingen Not for sale (2009) är det som återstår av de sociala politiska tyngdpunkterna och generellt sett av allt som en gång var utmanande (eländesbilder, aggressiva metaforer) en enkel biografistisk diskurs som ändå inte är i avsaknad av den döva dramatiken hos en olycklig intimitet förvägrad varje utbyte (härav också titelns betydelse). Volymen härrör från en förutvarande hypostas, nämligen flickans. Denna vänjer sig vid och möter oförskräckt ensamheten bredvid en bohemisk man med revolutionära ideal som är upptagen med den stora historien men samtidigt ignorerar sin egen känslomässiga historia. I kölvattnet efter den både frånvarande som likgiltige mannen står ett flickebarn med vars kärlek kvinnan nu försöker lindra sin ensamhet som växer från att vara frustrerande till tryckande för att småningom bli outhärdlig. Kvinnan följer sina förvandlingar utifrån fotografier och i spegeln, hon ser sin bortspillda kvinnlighet, drar sig åter till minnes gamla förförelsescener (inklusive de med före detta älskare), känner behov av att bli upptäckt på nytt trots moderligheten ("jag känner mig så ung / fast jag är den mest desperata och / strängaste mamman..."), men framförallt känner hon återigen hur nödvändigt det är att kommunicera(s), genom dans, samtal, ömhet. Ensamheten är en brist som fråntar och nedskriver ("jag är ett tomt paket / ett exemplar utan värde"), både inombords som runt omkring inrättar den ett brådmoget och smärtsamt tomrum som kräver att bli fyllt åtminstone med ord. Dikterna som är skrivna med tre röster – i ett slags alternativ monolog med det labila självet, med den ovetande flickan och med den tystlåtne eller likgiltige mannen, han själv "ett barn vars drakband fallit honom ur handen" – är direkta och enkla med en skärande kadens, oftast korta som skrik. Domnica Drumea har översatt texter av Anthony Burgess och Allen Ginsberg.
Text: Marius Chivu
Översättning: Åsa Apelkvist
Foto: Cato Lein
den 22 december 1989, 22 decembrie (ur Crize, 2003)
det här regnet
på de smutsiga tunnelbaneungarna,
de ser på dig med en hunsad hunds tårfyllda ögon
de förstod aldrig någonting
om du dör dog jag också om du regnar regnade jag också
spädbarn insvepta i tidningspapper
kippar efter andan tätt intill brösten
tjuvarnas och horornas land
du land som rengjorde toaletter
älska mig
kroppar rycker i massgravar
här föll den röda revolutionen
här blev människor till jord
violence made the silence
desperata meddelanden längs bukarest-kosovovägen
du läser mig dikten som förstör psyket
och runtomkring oss börjar träd att falla
du land som jag kunde ha delat
hemligheter rosa bindor preventivmedel med
du talar en död kropps mål
främlingar som passerat genom mina armar
utan ett endaste ord
de blodiga älskarnas motståndsmarsch
jag sover på dina askbrända gator
du land som alltid bedragit mig
från ett skitigt hotell till ett annat
älska dina knarkande kommunistungar
surt gräs i knutna
nävar
övers. David Vikgren
