Text: Marius Chivu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
En möjlig treenighet
I rektangeln av mörker
övermannas du av den glädje, förödmjukelse och träldom
som hör materien till.
Du är hyresgäst i din egen kropp,
fördragen av din egen själ.
Poesi, Sjukdom och Kärlek
en treenighet ditt blod slukar
och återuppväcker med tjurig envishet.
Fredag är en lyckodag, för då blev jag viss om
att inget kan hända utanför orden.
Deras ljumma flod invaderar alveolerna, luftrören,
fyller min mun, sprutar fram mellan hopbitna tänder,
sköljer oupphörligt över denna rektangel av mörker
där döden dag för dag skriver sitt namn
på ett okänt språk.
Pompejis sista dagar
I de offrade fåglarnas inälvor,
i vulkanens hieroglyfer av rök
kunde man ana ordet utplåning.
Pompejis invånare varnades i förväg.
Ingen enda ville tro det.
Jag vet - jag tror. Denna omfamning
kan vara den sista.
Det är inte fruktan som invaderar mina celler
utan äcklet inför denna armé av tröttkörda turister
som fotograferar den stelnade lavan,
smärtans grimas, kommersen med död
där just döden saknas.
Askan, bakom vilken
bara finns
aska.
Orden, bakom vilka -
andra ord.
Babylons lejon
En morgon
för fem tusen år sedan.
I palatsets
stenkällare
på alla sidor om skrivaren –
Babylons lejon.
Skrivaren
har aldrig sett solen,
aldrig sett floden,
aldrig sett havet.
Framåtböjd, skriver han nu
på en lertavla
om solen.
Han ger en minutiös beskrivning
av hur den stora floden flyter
ut i havet.
Slaven, som dikterar för honom,
har inte heller han någonsin
sett floden,
solen, havet. Också han
har hört talas om dem –
av en annan slav
som klämde fast hela hans kropp mot en mur
tills han tappade andan,
tills han blödde,
tills hans kropp fångade
ljuset utifrån,
sorlet från floden när den flöt
ut i havet.
Syre
Mellan två bokpärmar,
i infattningen av ett öppet fönster
som en gestalt hos Tolstoj
jag
i en virvlande röd klänning
min glömska, skamlösa kropp.
Den bilden tycker jag om.
Därnere, långt därnere, en massa människor och hundar.
Skrik, brandsoldater, uppspända nät.
Nej!
Låt det brinna.
Den bilden tycker jag om.
Men jag har aldrig haft
någon röd klänning.
Och jag bor på nedre botten
par-terre.
Halvkloten från Magdeburg
Min kropp kommer att tröttna
dina fingrar är redan trötta.
Snart kommer vi att se löständerna, plasten,
mekanismen i detta övernaturliga tillstånd.
Snart skall vi kunna konjugera igen, trygga,
jag är, du är.
Skilda åt, skilda åt
skall våra intakta celler
glömma absolut allting.
Våra instinkter skall luta sin
nos och sin förvirring
mot de dåsiga tassarna.
Jag är inte rädd för explosionen som lurar i hjärtkammaren
eller för dess ljusrödhet
eller för adrenalinchocken
eller för den lilla lågan
som blir mindre och mindre.
Jag är rädd för den nästan incestuösa kärleken
mellan våra nästan tvillinglika, förtvivlade
bakhuvuden som tänker
samma ord på samma gång.
Skrivlektion
Jag kommer att bli underkänd.
Läraren säger:
beskriv det här vattenfallet
glänsande och majestätiskt
i soluppgången.
Jag stirrar
på den anemiska vattensträngen
som sipprar i den spruckna rännstenen
och säger undergivet – jag kan inte,
jag bara inte kan.
Det finns ingen flykt över dig, säger läraren
och ingen som helst metafysik.
Säg efter mig nu:
vit strålglans ljus kristall
(glädje).
Vit strålglans vackra ord
med prydligt stärkta spetskragar
genom vilka en febrig verklighet forsar in
synnerligen olämpligt
som blod genom ett sterilt
förband.
Mitt slutliga svar:
i fjol på stranden
avskedstalet
från en drunknad som sköljts i land
var bara den vattenström
som forsade ur hans lungor.
Jag såg det med egna ögon: inga
fläckfria kronblad, inga
fladdrande fjärilsvingar.
Vatten och blod som rann över sanden.
Du blir underkänd i år,
säger läraren och skickar ut mig i rymden
från skolans sjunde våning.
Han låtsas inte se.
Jag låtsas inte dö.
Fickmanual för överlevnad
1. Saker att glömma:
Begäret att vara begärd.
Tanken att vara tänkt på.
Drömmen om att ännu vara drömd om.
2. Botemedel:
Pressa bägge händerna mot ögonen.
Börja tycka om det här mörkret.
Börja känna dess renhet, dess melodiska oändlighet.
Vänj dig gradvis vid det andra mörkret,
där nedifrån.
Hungern
Katten är det enda som finns kvar efter vår separation
(barn, telefonräkningar, nitlotter etc. oräknade).
Jag kelar med henne i mörkret (bara vi två här),
jag tycker om att tänka mig hennes uppspärrade ögon leta efter en gnutta ljus,
efter ännu en smekning av min hand.
Jo, den natten måste jag vara med honom.
Men inga ord. Bara vågorna av lava
och den fasta övertygelsen om att jag skulle dö.
Det gjorde jag inte. Jag gifte mig med honom, gav honom barn, god mat, tråkiga dagar,
dikter, en massa besvär.
Allt, utom något utan namn -
jo, därför att jag fortfarande minns min häpnad
när han blev förste revisor dagen därpå
och sedan sekreterare som vakade över min strålande karriär,
och längre fram en perfekt bror.
Jag visste inte hur man älskade alla tre.
Vad är det för fel med det, säger kanske någon, någon som känner till
den riktiga definitionen av ett äkta par?-
en amulett, behaglig för alla andra,
en slogan, "vårt samhälles urcell",
ett effektivt verktyg.
Så vad väntade du skulle ske?
Skulden finns hos dig.
Nej, nej spinner katten under min hand,
ett äkta par är en sammantvinnad ensamhet.
Det vet du, säger hon - försök föreställa dig:
en inbillad tiger som väntar på ett annat inbillat djur.
Kärleken
är den vilda hungern där emellan.
Den gyllene medelvägen Bellagio, Italien
Ensam, omgiven av denna natur,
förödmjukad av dess fulländning.
Den gyllene medelvägen.
Och detta pappersark - tomt och tyst.
Ett kallt rektangulärt isberg.
En het bitterljuv flotte som väntar på mig,
redo att flyta, beredd på mina ord.
Men jag är inte här.
Jag tillhör landskapet
(en liten sten, ett löv, något dammigt ingenting),
ett tillägg till dess fulländning, så nära
dödens fulländning.
Jag är inte här.
På långt avstånd betraktar jag
detta blanka papper, nu helt täckt av myror.
Hundratals, rastlösa,
upprepa denna dikt från början.
Upprepa mitt liv från slutet.
Tatuering
Mina nerver är tysta
skenet från dem flammade en gång rött.
Nu är det grått.
För ett tag sedan
sa jag med stolt vällust:
"kroppen - min enda avgudadyrkan".
Men all avgudadyrkan tar slut
när man bejakar dogmerna,
när man slutligen ingår förbund med den förtärande elden
tills man inte längre känner den.
Själva min kropp har glömt den ursinniga konjugationen
varande, att vara.
Dess kött
slutade vara kött för länge sedan
heliga bokstäver är nu tatuerade
över hela dess hud:
den är bara en mening (med ett predikat omöjligt att finna)
i mitt minne.
Austerloo
Både hans kritiker och beundrare vet mycket väl
var Generalen förlorade och var han segrade.
Varje invånare på Sankt Helena vet också
vad som skedde vid Austerlitz och vad som skedde vid Waterloo.
Men jag blandade alltid ihop
nederlag med seger,
slagfälten, styrkornas mått,
standaren och fienden.
Och det är inte den banala historien
om en underkänd elev som gjordes till legosoldat
för en fåfänglig eftervärld. Alla mina segrar
var snarare nederlag.
Allt byte erövrat av min armé av ord
som desorienterad marscherar
genom ett ändlöst Sibirien av tvivel
har visat sig vara gött av mitt eget blod.
Också "lukten av död lika nära lukten av kärlek
som violett liknar indigoblått i ett ljusspektrum".
Med mina elitdivisioner till hälften nedmejade
slukar mina år detta pappersarks humus.
Med mina mästerskyttar
krossade mellan pärmarna i mina böcker.
14 juni, Austerloo
och min hand skriver denna redogörelse för slagen utan att ana
om den lever
eller är död.
Lava
Allt jag älskade har jag dödat.
Till och med dina händers rörelse
som antänder min glömska kropp
skall från denna stund gå in i en mening
som en pojkfarao i pyramidens iskyla.
Allt jag älskade har jag dödat.
Varje vers - en praktfull grav,
den grymma bärnstenen omsluter
livet,
det rovgiriga djuret som slickar
inte min hand
utan Typografens hand solkad av bly.
Allt jag älskade har mina ord dödat.
Med en konservators
omsorgsfulla precision,
eller den hos en botaniker som i sitt herbarium klistrar in
ett färgrikt blomster.
Med grymheten hos ett barn
förstenat av en fjärils avslitna vingar.
Jag har nästan ingen tid att leva.
Alla händelser som var mina –
helt och hållet sänkta i bly.
Jag är staden Pompeji
nedtryckt allt djupare i lavan
av mina ord.
Brännsår
Hej, du kött, som är mitt,
hur mycket jag uppfött dig med magisk glöd!
Förgäves har jag satsat på dig
ty du vann aldrig
inte i travtävlingarna,
inte i vardagsloppen,
för att inte tala om galoppracen med höga insatser!
Din hud skrynklas som papper nu
vårt blod är blått
som bläck
snart nog kommer vi båda att lösa in vår illusion och vårt misstag.
Men vad vet du i din sagolika krubba
där du darrar så fogligt?
Så lite du bryr dig!
Mycket snart kommer min ande
att sluka dig
med sin nakna iskalla klo.
övers: Dan Shafran
