Text: Marius Chivu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
Nattliga dikter
1.
jag förtrollar utan ände. jag vet ingen som kan motstå mig.
ni kan aldrig begripa vad jag är för en sorts man.
jag kastar mig mot rummets väggar tusen gånger om för att
inte förlamas av skräck.
men jag visar er ingenting. jag visar inte något för någon.
jag är en makalös man. ni kan aldrig begripa vad jag är för sorts man.
mitt hjärta slår som om jag vore galen och galnare än galen
håller jag tillbaka ett lågt skratt.
deliriet bryter ut, något faller sönder bit för bit inne i min kropp
och fyller mig med fasa.
inget annat än den stumma andningen blir kvar: andas in. andas ut. ut. ut.
min egen kraft hänför mig tills jag fradgar om munnen.
tiotals och hundratals kilometer runt omkring finns inget annat
än denna fradga som när som helst kan smula sönder jorden.
så är det: jag förtrollar utan ände. jag vet ingen som kan motstå mig.
men jag visar er ingenting. jag visar inte något för någon.
2.
så lite som möjligt om döden. om livet i hennes armar. och
inte ett ord som kan väcka ghinga och skingra doften av henne.
jag ser sällan, men när det händer växer skammen efter fyrtio dagar.
jag är inte längre rädd för något men ansikte mot ansikte med mig själv
känner jag hur knäna skakar.
ingenting annat lockar mig längre.
och så finns det de där fredagsmorgnarna när jag föds i ghingas armar
med båda händerna särar jag på de levandes läppar
och precis som om det vore ett fjäderfä
använder jag mitt huvud för att tålmodigt
knapra på det svarta i deras munnar.
3.
för att inte lukta svett har jag stoppat kroppen full av jord
och sedan kretsat runt mig själv hundra gånger för att sprida kylan.
jag är skyddad för resten av livet. jag är rofylld och på gott humör:
som valpar på en kennel kommer de döda på fötter och värmer mitt hjärta.
jag talar aldrig med dem men på kvällen framför allt på kvällen
tar jag med dem ut på en promenad
och de gnäller och babblar på sin rotvälska.
en del av dem bär fortfarande på en riktig sjukdom
och återuppstår därför med några dagars mellanrum
sedan blir det mörkt mörkt runt solen och ljuset som strömmar från den här kvinnans höfter träffar dem mitt i prick.
jag är skyddad för resten av livet. jag är rofylld och på gott humör:
tidigt om morgonen lägger jag mig ner mitt i rummet och ägnar mig
åt mina njutningar. under några timmar existerar
inget annat
fast de döda likt nyfödda som ingen tittar till
genast samlas vid mina fötter och darrande börjar
att gnälla och ropa på sin rotvälska.
4.
tidigt om morgonen lyfter de levandes ande bland de levande och
efter att ha larmat en stund ovanför
faller den ner bland dem
som en fet liten fluga
och virvlar runt i skummet.
men här segrar bara kroppen.
under trettio år har solen stekt ovanför mig
och nu luktar kroppen starkt av griskött.
ghinga som bär mig i sina armar
slänger fram och tillbaka med huvudet
och blir blekare och blekare för varje steg hon tar.
(se hur exakta hennes rörelser är:
under trettio år har min kropps förfall varit okänt för henne.)
min kropp luftas under några timmar
som en stor ullmatta hänger den ut från fönstret
och snart luktar världen redan starkt av griskött.
hela tiden trängs de levande under fönstret
medan de rör vid en underlig del av sin kropp och oavbrutet
viskar om de levandes andar som grävts fram köttstyckena,
blåtonade och täckta med gyllene blåsor.
(min kropp dinglar fortfarande från fönstret
och sprider lukten av grisstek bland de levande)
sedan dyker ghinga upp och ser med stort förbarmande på dem
hon lyssnar på deras ord och ser hur deras andar sipprar ur dem
till slut glider hon ur sin klänning framför dem
och dänger till deras trynen med sin underbara cellulit.
5.
efter att länge ha varit avtrubbad känner jag mig oemotståndlig igen.
jag bryter in i mitt medvetande med en ung gepards hastighet
och dubbelt så snabbt som en ung gepard springer jag runt i rummet.
jag njuter på ett ovanligt sätt. jag sipprar helt enkelt på luften: jag är lycklig.
jag kan knappt hejda mig själv (jag känner till och med igen mig när jag dansar).
med en sällan skådad slughet når jag in till mitt hjärta.
jag talar till mig själv men måste iaktta försiktighet: bara genom stort skryt
kan jag gå från en dag till en annan.
jag är sannerligen en häpnadsväckande varelse.
jag vet inte längre vad jag ska ta mig till: jag finner mig själv oemotståndlig.
jag öppnar fönstret och jorden väller in som kristallklart vatten i rummet.
6.
jag tillhör de utvalda. döden jagar mig men min hållning är rak.
jag står orubblig och beundrar andlöst och oförskräckt varje åkomma
och trots att ingen kräver det väljer jag min alldeles egen åkomma.
ingen vet det men solen skymtade i morse bland skuggorna
och lyste över mina händer.
nu är de flesta av mina kroppsdelar obrukbara.
det finns en tystnad som inte för ett ögonblick lämnar mig i fred.
när jag gör ett tecken kan jag inte se det och jag glömmer genast allt jag förstår.
men sent om natten faller lite regn från mycket nära inpå och kyler mitt ansikte.
jag tillhör de utvalda. här står jag och ser ingenting, andlöst, och känner tiden gå.
redan från början faller allt sönder och om något överlever omringas det genast av någon.
döden jagar mig allt oftare och min hållning blir allt rakare.
ingen vet det men solen skymtade i morse bland skuggorna
och vandrade förbi ovanför utan att skina ner på mig.
7.
hela natten vid den galna boken.
förvrängde somligas ord, som nu är under jorden.
stirrade timvis ner i det svarta kaffet. ghinga rastar på sitt eleganta sätt
den vansinniga hunden
och åstadkommer låga ljud med sina gula klackar.
emellanåt framträder hennes knän under klänningen som en samling ormar
som fladdrar ovanför mig.
och jag med uppknäppt krage vid den galna boken
skrämd av hur mitt eget ansikte har svullnat av alla skakningar.
jag befinner mig vid världens ände och måste vänja mig vid det:
härifrån kan man se allt. absolut allt.
jag känner med händerna i jorden som bland kläder som hänger på tork.
jag tecknar utan att någon ser mig och om någon ändå skulle uppfatta det ser de inte det jag avsåg.
inspirerad av sin egen elegans springer ghinga bland de levande
hennes gula klackar slår i luften tills den vibrerar
och börjar fladdra som en halsduk runt henne.
jag befinner mig vid världens ände och talar om den galna boken.
och om somligas ord, som nu är under jorden.
solen har blivit hård som en kokosnöt och när vinden friskar i slår den mig i knäna.
helt lugnt gröper jag ett hål i dess mitt och dricker saften ur den.
8.
kvinnan bredvid mig är lång och mycket stilla ¬– hon tittar inte på mig
lyssnar bara på dånet i mitt huvud. hon ligger på bordet.
hennes händer är bägarna som jag dricker det svarta vinet ur.
kvinnan bredvid mig gör ingenting. hon lyssnar bara på dånet inne i mitt huvud
och ler. hennes ansikte är täckt med maskar.
hon ligger på bordet och tittar på mig medan jag skyndar från morgon till kväll.
hennes händer växer och växer och vinet blir allt starkare och mörkare ---
resten av kroppen har vitnat, förlorat all doft.
halva fjärilar och halva maskar täcker ansiktet på kvinnan bredvid mig
hon är lugn och lyssnar på dånet inne i mitt huvud.
nu fyller hennes händer hela rummet.
9.
jag är omöjlig att rubba. jag är tom men omöjlig att rubba
för en enda person. som ett massivt matsalsmöblemang.
som allt annat som saknar betydelse för sig självt.
men jag talar. jag talar tills huden på kinderna brister.
jag tystnar aldrig.
all min kraft pressas samman som en fjäder långt inne i munnen
och slår skoningslöst upp, ljud för ljud, fras för fras.
jag tröttnar aldrig eftersom jag aldrig förstår något av det jag säger.
och jag tröttar aldrig ut någon för det finns ingen att trötta ut.
så föddes jag. rakt upp ur jorden, omöjlig att rubba redan från för första början
och med orden utanför mig själv. just så.
som allt annat som saknar betydelse för sig självt.
10.
man kan säga att jag har börjat tämjas: jag andas ovanför föremålen
som svajar lätt och snuddar vid mitt ansikte.
jag hälsar på de levande på det sedvanliga sättet men det verkar bara jaga upp dem ännu mer.
efter trettio år började det lysa under marken, men inget fanns att se
fast ghinga gladde sig och sniffade i hemlighet på sin kropp.
så är det: jag har blivit riktigt tam.
en utsökt mage har redan börjat gömma mina skakningar.
de levande har utan att skrika stannat upp ett hundratal meter ifrån mig
och den jag älskar kastar sin kropp över axeln i perfekt balans,
som en fladdrande nattscarf.
jag är helt tam. jag är lugn:
jag har inte gjort något för att någon ska söka efter mig och det är gott så.
nu håller min utsökta mage mig i balans.
av bekvämlighet lutar jag huvudet mot min axel
och plötsligt spricker orden av skönhet mellan läpparna
som stora frön mellan en hästs tänder. så utomordentligt. så perfekt.
trettio år har gått och en sol inte större än hjärtat hos ett bi
rullar runt i jorden och får den att hårdna
flockar med papegojor störtar in och fyller de tomrum som de döda lämnade efter sig.
ur Ghinga (2005)
övers. Henrik Nilsson
