”Nästan helt okänd” – tyst hjälte räddade 51 000 liv

Kriget i Ukraina väcker känslan av otillräcklighet. Hur kan jag som individ hjälpa i tider av katastrof?

I släkten verkar det krylla av modiga och ibland riskfyllda handlingar.

Min morfar, George Axelsson, var krigskorrespondent på New York Times. Sammantaget bevakade han tre stora krig: det spanska inbördeskriget (tillsammans med Ernest Hemingway), det finska vinterkriget – och andra världskriget.

Under sistnämnda var han stationerad i Berlin och Paris. Genom att lifta med en tysk stridsvagn var han sannolikt den första på plats att rapportera om slaget vid Dunkerque. Under åren i Berlin ska han också ha varit aktiv i den tyska motståndsrörelsen, alltmedan min farfar hösten 1945 åkte till Ruhr-området för att organisera Röda Korsets och Rädda barnens svenska barnhjälp på plats.

Vad blir mitt eget eftermäle? Mina aktiva handlingar för att hjälpa dem som nu flyr undan krig är hittills begränsade till ekonomiska bidrag. Som kultur-skribent är jag inte heller den första att skickas till fronten för att slåss med min penna. Ändå är det vad jag allra helst skulle vilja, men jag tänker på att jag har familj.

Jag är helt enkelt inget hjältematerial.

Och jag skäms.

En som däremot verkligen gjorde skillnad var den svensk-rumänska juristen och diplomaten Constantin Karadja. Under sin tid som generalkonsul i Berlin (1932–1941) hjälpte han över 51 000 rumänska judar att fly undan Förintelsen. Inte med vapen, men med de medel han hade till buds – diplomati. Ändå är han nästan helt okänd här i Sverige.

Augusti, 1933, nazister marscherar genom Brandenburger Tor i Berlin. Foto: Zuma press/TT

Under sina nio år i Berlin såg han hur våldet och antisemitismen eskalerade för var dag. Med Hitlers maktövertagande 1933 bevittnade han nya ariska lagar, bokbål, Kristallnatten… Allt fler förtvivlade judar sökte sig till på den rumänska legationen. Och Karadja försökte hjälpa dem alla.

Redan under de första tre åren som generalkonsul ska han ha utfärdat över 27 000 skyddspass för judar av rumänsk härkomst, något han själv rapporterar om till rumänska UD den 11/5 1937 (rapporten finns bevarad på United States Holocaust Memorial Museum).

Därmed kunde de fly landet.

När den tyska ordern om att ogiltigförklara alla judiska pass kom 1941 – och senare ersattes med nya, stämplade med ett ”J” – beordrade Karadja sin personal på konsulatet att istället stämpla ett för gränskontrollanterna mer svårtytt ”X”, något han förhandlade fram mellan Rumänien och Tyskland. Därmed vågade han det nästan ofattbara: att gå emot sin egen pro-tyska regering.

Utöver denna rent administrativa list för att kringgå det tyska mord-maskineriet arbetade Constantin Karadja alltså också med diplomatiska medel för att idka direkt påverkan både på tyska och rumänska makthavare. I flera fall slogs han personligen för enskilda människoöden, i direkt dialog med polischefer och andra myndighetsutövare. Det var ett farligt vågspel som till slut kostade honom hans post som generalkonsul. I juni 1941 lär Gestapo ha knackat på dörren för att informera om att han hade 48 timmar på sig att lämna landet innan hans immunitet gick ut.

Under sin livstid fick inte Constantin några utmärkelser för sina insatser. Men 2005 tilldelades han postumt The Righteous Among the Nations (Rättfärdig bland folken), Israels främsta pris för icke-judar som delas ut av Yad Vashem, myndigheten till minne av Förintelsens offer och hjältar, och som även Raoul Wallenberg har tilldelats.

Priset togs under en ceremoni på Israeliska ambassaden i Berlin emot av Karadjas sondotter, Irina Manescu.

Redan innan den inleddes kom en kvinna från Yad Vashem fram till henne och viskade: ”han är en av de största”.

Constantin Karadja föddes 1889 i Haag och dog 1950 i Bukarest. Han var son till den svenska författaren och spiritisten Mary Karadja och den osmanske prinsen Jean Karadja som i slutet av 1880-talet var verksam som diplomat i Stockholm.

Som diplomat tjänstgjorde Constantin Karadja för Rumänien. Först i Budapest (1921–1922), sedan som generalkonsul i Stockholm (1928–1930) och i Berlin (1932–1941).

Efter att ha blivit utvisad från Tyskland 1941 hamnade han i Bukarest där han blev chef för rumänska UD:s konsulära avdelning.

LÄS MER

Stefan Manescu vill helst inte stå i rampljuset, men tycker samtidigt att arvet efter hans morfars far förtjänar att lyftas fram ur skuggorna. I dag arbetar han på att synliggöra Constantin Karadjas gärning. Foto: Adam Sundman

Vårsol i Solna. Jag tar bussen från Slussen för att träffa Irina Manescus son, Stefan Manescu, som sedan flera år tillbaka bor i Stockholm där han arbetar som ekonom vid europeiska smittskyddsenheten. På långt håll är vi faktiskt också släkt, min gamlamormor och Constantin Karadja var kusiner. Och som 10-åring träffade jag Stefans morfar, Ionel Karadja, som tillsammans med sin andra fru stannade ett par dagar på vår gård efter att hals över huvud just ha lämnat Rumänien 1976 med enbart kläderna de bar på sig i bagaget. Här lärde jag dem att sjunga ”Idas sommarvisa”.

Stefan är alltså är barnbarns barn till Constantin Karadja och fram till åtta års ålder, innan familjen emigrerade till Tyskland 1983, bodde han med sin mamma och sina syskon i sin morfars fars hus i centrala Bukarest. Här växte även mamman upp och uppfostrades av sina morföräldrar.

Stefan Manescu fick aldrig träffa sin släkting men minnet av honom är fortfarande starkt levande i familjen. Foto: Adam Sundman

Genom att i slutet av 40-talet omvandla familjehemmet till museum undkom Constantin Karadja att huset konfiskerades av den då nytillträdda kommunist-regimen (som diplomat var Karadja per definition en folkfiende som skulle avvara det han ägde till staten). Därigenom kunde familjen bo kvar i ett rum. Men på bekostnad av privatlivet: När som helst kunde det traska in besökare för att exempelvis beskåda bibliofilen Constantins älskade boksamling som bestod av hundratals unika titlar, varav många unika incunabula.

Relationen till Constantin Karadja fanns alltså där i anden redan när Stefan Manescu var barn, även om de aldrig hann träffas. Stefan Manescu är född 1974 och Constantin Karadja gick bort 1950.

”Han var en tyst hjälte, en person som agerar för att sedan försvinna igen”, säger Stefan Manescu. Foto: Adam Sundman

Men det var först när Yad Vashem vid prisutdelningen i Berlin presenterade sin rapport på flera hundra sidor – resultatet av två års arbete för att verifiera och dokumentera Constantin Karadjas arbete med att rädda judar under andra världskriget – som familjen fullt ut förstod vidden av sin släktings gärning, trots att det var Irina Manescu som hade gett dem allt material hon själv hade för att ansöka om att hennes morfar skulle tilldelas titeln.

– När de sa att han hade räddat 51 000 rumänska judar höll både jag och mamma på att trilla av stolen, för han berättade nästan aldrig någonting för familjen. Han var en tyst hjälte, en person som agerar för att sedan försvinna igen.

I dag fungerar Stefan Manescu, med bistånd av sin mamma, informellt som en sambandscentral för alla som är intresserade av att Constantin Karadja. Någon stiftelse eller dylikt som kan förvalta hans humanistiska och diplomatiska arv finns ännu inte.

Men Stefan Manescu tycker ändå att det rör på sig. Helt nyligen samman-ställde två forskare, Stelian Obiziuc och Ottmar Traşcă, i Bukarest en 600 sidor tjock bok med Constantin Karadjas alla rapporter från hans arbete som diplomat och sedan chef för rumänska UD:s konsulära avdelning (1941 – 1944).

Om Constantin Karadja räddade tiotusentals judar undan döden så var hans svenska mamma, Mary Karadja, initialt öppet pro-nazistisk, något hon senare i livet ska ha ha förtigit.

Constantins Karadjas mamma Mary var svensk, dotter till den berömda Brännvinskungen och riksdagsledamoten L O Smith som stred för renad sprit och mot sociala orättvisor .

I barndomen bodde Constantin periodvis med sin morfar i Sverige, gick en tid på Beskowska skolan och jobbade ett tag på Sveriges privata centralbank vid Gustav Adolfs Torg. Samma år la han bort sin prinstitel som han ärvt efter sin pappa. Som diplomat kom han senare också att placeras som generalkonsul vid rumänska beskickningen i Stockholm åren 1928–1930.

Hur svensk kände han sig egentligen, tror du?

– Jag tror det var en viktig del av honom, även om han var mer av en kosmopolit. Han talade och skrev svenska perfekt och under åren i Bukarest upprätthöll han svenska traditioner. Min mamma minns särskilt ett Luciafirande på Svenska ambassaden som han tog med henne på, berättar Stefan Manescu.

Slutet på Constantin Karadjas liv blev tragiskt. Efter att ha tvingats lämna sin post i Berlin återvände han alltså till Rumänien. Här blev han alltmer obekväm även för Rumäniens makthavare. De sista åren placerades han som översättare på Svenska legationen i Bukarest där han var den sämst betalda, trots att han var den högst utbildade.

Under juristutbildningen i England kom Karadja i kontakt med internationell rätt och humanistiska värderingar som han sedan tog med sig in i arbetet som diplomat.

Arresteringar av oliktänkande ökade alltmer för varje dag. Nu var det Constantin Karadja själv som började frukta för sitt liv. Att han arbetade för den svenska legationen var skäl nog för att bli fängslad.

I ett brev adresserat till den rumänska regeringen ansöker han därför om att få emigrera till Sverige.

När Karadja försökte fly Rumänien och ta sig till Sverige med familjen förvägrades han pass och visum, han som hade hjälpt tiotusentals andra att fly med hjälp av just det. Vad tänker du om det?

– Det är förstås en tragedi. I slutet fanns det ingen som kunde rädda honom. I en petition till den rumänska regeringen skrev han att ”ta alla mina ägodelar, bara min familj får åka”. Svaret var, enligt min mamma, att ”du och din son får inte åka, men kvinnor och barn kan gå”. Familjen bestämde sig då för att antingen går ingen av oss – eller alla. Det slutade alltså med att alla stannade kvar.

Bara ett par dagar efter att Constantin Karadja dog, den 28 december 1950, kom den rumänska säkerhetstjänsten Securitate för att hämta honom. De ville inte tro på att han var död, något som Stefans mamma, då en liten flicka, vittnar om.

– De blev upprörda och skrek: han har flytt! Marcelle, Constantins hustru, var tvungen att visa dödscertifikatet för att bevisa att så inte var fallet.

Efter Constantin Karadjas för tidiga död fick hans hustru Marcelle under mycket knappa förhållanden ensam ta hand om tre barnbarn. Genom att sälja av böckerna i bibliofilen och historieskrivaren Constantins älskande samling kunde hon köpa mat.

Constantin kom aldrig iväg, men i dag bor du själv i Sverige. Hur kommer det sig?

– Det var egentligen på grund av jobbet. Men på ett sätt är det en märklig cirkel som nu sluts. För hade allt gått enligt Constantins plan hade han alltså bott här – och mamma hade vuxit upp i Sverige. Nu växer istället mina barn upp här, och jag tror att Constantin skulle ha varit väldigt glad för det. Så vi måste se det positiva i allt. Vi överlevde alla, tack vare Constantin.

Förra året instiftades ett pris till Constantin Karadjas minne i Rumänien och som årligen ska delas ut till någon som arbetar i hans anda. Sedan 2021 jobbar också ett rumänskt tv-team (Trinitas TV i samarbete med forskaren Ileana Stanculescu) med en dokumentär om svensk-rumänen. Bland annat har man varit i Stockholm och filmat.

Men i Sverige är det fortsatt ganska tyst om den för många helt okända diplomaten med de svenska rötterna. Ändå skrev Per Wästberg så sent som 2016 en krönika om honom här i SvD med just rubriken ”Hjälten som Sverige glömt bort”.

Författaren Pelle Berglund har skrivit om L O Smith och är nu på gång med att skriva en bok om brännvinskungens mindre kända dotterson, Constantin Karadja. Foto: Adam Sundman

En som däremot just nu gräver än djupare i Constantin Karadjas öde är författaren och L O Smith-kännaren Pelle Berglund, till vardags turnéproducent och föredragshållare.

Efter att 2009 ha bistått författaren och äventyraren Joakim Langer med research för den enda bok som hittills har getts ut om Karadja, ”Constantin Karadja – bara ett liv till” (Sivart förlag), skriver ha just nu på en egen om brännvinskungens mindre kända dotterson.

Denna gång väljer han att, vid sidan av Karadjas barndom och uppväxt, fokusera på tiden i Berlin.

Constantin Karadja ärvde i mycket sin svenska morfars sociala patos. Som politiker stred L O Smith bland annat för arbetarnas rösträtt och fick genom det många fiender i den ekonomiska eliten. Själv avsade sig Constantin 1914 sin prinstitel som han ärvt efter sin pappa, diplomaten Prins Jean Karadja. Foto: Privat

Det som fascinerar så med den tycker Pelle Berglund är hur Constantin Karadja i hela nio år var på plats under nazismens upptrappning, mitt i händelsernas centrum.

– På sina dagliga promenader mellan bostaden och arbetet i Berlin kunde han med egna ögon bevittna den ökande antisemitismen på gator och torg, något han också skrev om i sina åtskilliga rapporter till rumänska UD.

Med sin bakgrund som jurist var Karadja också väl inläst på lagar och regler. Därigenom lyckades han finna kryphål i nazismens administrativa propagandamaskin och kringgå beslut han såg stred mot mänskliga rättigheter. Enligt Pelle Berglund kunde det handla om att slåss för små detaljer. Som att ”ni kan inte hämta den eller den personen, för det är en felaktig stämpel på pappret”.

Som barn gick Constantin Karadja en tid på Beskowska skolan i Stockholm. I omgångar jobbade han också i Stockholm, på bank och senare som Rumäniens generalkonsul. Bilden är tagen 1904.

Men hans humanistiska kamp var alltså ett riskfyllt spel. När han till slut blev tvungen att lämna Tyskland för det då alltmer pro-nazistiska Rumänien fortsatte han sin kamp för judarnas sak på Rumäniens utrikesdepartement. I sin nya position kunde han inte bara rädda judar av rumänskt ursprung i Tyskland, utan även i de av Tyskland ockuperade länderna. Inte minst från Ungern där han också hade jobbat som generalkonsul.

Här, i källaren, hittade Karadja en kartong med alla de rapporter han skrivit under sina nio år i Tyskland – oöppnade. Ingen hade till synes läst hans ögonvittnesskildringar av det rättsvidriga agerandet mot rumänska judar i Tyskland.

– Constantin Karadja kom alltså tillbaka till ett lika nazistiskt land som han lämnade. Ändå vågade han anklaga sin egen regering och säga sådant som att ”ni ställer humanismen vid skampålen”. Hans rättesnöre var enormt.

Och mer synliggörande kan vara på gång.

I ett panelsamtal om Constantin Karadja som ägde rum på Carlshälls gård på Långholmen 2021, Brännvinskungen L O Smiths sommarnöje, säger den tidigare politikern och diplomaten i Washington, Olle Wästberg, att ”I Sverige ska vi ju skapa ett förintelsemuseum och då vore det naturligt att det också fanns en liten avdelning om Constantin Karadja”.

Constantin Karadja och Rumäniens ambassadör i Stockholm med respektive familjer på utflykt i Saltsjöbaden 1928. Foto: Privat

I sommar är det tänkt att nytillskottet Sveriges museum om förintelsen ska öppna i liten skala. Just nu pågår insamlingen av föremål och doku¬mentation.

Ännu finns det ingen lokal och det kommer att dröja innan en basutställning kan färdigställas, men Katherine Hauptman, nytillträdd museichef, håller med om att Constantin Karadja är en av dem som har sin rättmätiga plats på museet framöver.

– Han är absolut en person som det verkligen är viktigt att berätta om här, men jag har i dag ingen plan på vilket sätt eller var han kommer in i sammanhanget, säger hon.

Stefan Manescu blir glad när jag berättar om Katherine Hauptmans intresse. Men han hade också gärna sett ett än mer synligt erkännande:

– Vad jag fortfarande saknar är att en gata eller ett torg döptes efter honom, helst såväl i Stockholm som Bukarest och Berlin!

Online source:

Okända svensk-rumänen Karadja räddade 50 000 judar | SvD