Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
________________________________________
Dikter med lillefar (6)
Vem vrider sig mer plågat än du?
Vem lider
vem i sin dödsstund
är mer blind, mer stolt, mer förryckt?
Förstörelsen verkar i dina ben och det finns ingen
i hela världen som kan hjälpa dig.
När hostan lättar rapar och fiser du så mycket du kan, du
hoppas att kroppen på så vis kan göra sig fri från sjukdom och
hålla döden ifrån sig.
Vem älskar sig själv mer än du älskat dig själv
i hela ditt liv, lillefar?
Det är vår desperation som håller dig vid liv.
När vi inte kunde hitta dig, då älskade jag dig. I sex dagar
letade de efter dig kring Făleşti, Glinceni och Egorovca
tills du blev funnen någonstans i ett dike.
När de tog dig hem på den sjunde var du nästan vaken.
Du svor och spöade Olga, som fyllt 4 medan du var borta –
all min ömhet gick i bitar och försvann ned i vasken.
Du känner hur livligt maskarna dansar i dina lungor nu
men jag ser dig fortfarande röka i dina lugnare stunder
och den bittra lukten av sår, var och tjära
som din kropp alltid utsöndrar
är för mig doften av tristess
och långsamt förfall.
övers. Malte Persson
