När författarinnan Nora Iuga (f. 1931) år 2000 publicerade romanen Sexagenara şi tînărul ("Den sextioåriga kvinnan och den unge mannen") bekräftade hon åter sin ställning som nonkonformist i den rumänska litteraturfloran. Romanen är en vågad och samtidigt sorgsen berättelse om den omöjliga kärleken mellan en äldre kvinna och en förförisk ung man, en kärlek som utvecklas virtuellt och intensivt under en eftermiddag. Nora Iugas författarskap sjuder av djärvhet och extravagans, men utmärks också av en djuplodning i högkulturen, i synnerhet den tyskspråkiga. Hon har publicerat många diktsamlingar – från debutboken Vina nu e a mea (1968, "Felet är inte mitt") till den senaste, prosadikten Fetiţa cu o mie de riduri (2005, "Flickan med tusen rynkor"). Iuga är också en av de mest betydelsefulla och prisbelönta översättarna, huvudsakligen från tyska men också från svenska. Hon är ansvarig för den rumänska tolkningen av flera berömda författare: Knut Hamsun, Friedrich Nietzsche, August Strindberg, E. T. A. Hoffman och på senare tid Elfriede Jelinek, Aglaja Veteranyi och Eginald Schlattner. Nora Iuga är omtyckt bland unga rumänska författare, och en av de få äldre författare som entusiastiskt engagerar sig för att stödja den yngre generationen i gemensamma projekt, både i hemlandet och utomlands, i synnerhet på det tyskspråkiga området. Många av de yngre poeterna har blivit uppmärksammade tack vare henne.
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
ur Sexagenara şi tînărul (2000, "Den sextioåriga kvinnan och den unge mannen")
Du förstår, när jag befann mig i det andra rummet tänkte jag att vi bara kan uppleva nuet med våra sinnen. Vårt övriga liv finns inte i verkligheten. Minnet är bara en fiktion och det förflutna en skenbild – de är inte alls synliga, inte ens som skugga eller ånga. Jag har ofta upprepat för mig själv: vilket straff det är för oss att inte kunna återskapa i vårt minne anletsdragen till dem som är oss kära. Hela ens personliga resa förblir tabubelagd. Till och med drömmen är verkligare då man upplever den i sin omedelbarhet, man kan känna den, se den, röra vid den. Även om man har glömt sin dröm känner man dagen därpå ett oförklarligt själstillstånd, antingen glädje eller obehag, som om det var en verklig händelse. Man har en känsla av att oavbrutet vistas i en biografsalong under pausen mellan två filmer. Den ene har vi redan sett, den andre kommer vi att se. Anna blir plötsligt tyst, hon hoppar upp ur soffan och rusar fram till dörren. Där på den släta, nylackerade ytan promenerar en obekymrad skalbagge, hon krossar sönder den med sin handflata, den arma skalbaggen faller ner på parkettgolvet, sedan trampar hon på den. Det kallar jag för verklighet, den ögonblickliga känslan av att ha begått ett brott, då kryper jag under skinnet på Gud, som dödar oss om han har lust och när han kan fånga oss. För ett ögonblick känner jag den dödsförskräckta lilla varelsen under min fotsula, och allting blir så reellt som om alla mina sinnen deltog i denna handling, lika äcklig som njutningsfylld. Du måste ha lagt märke till det, så ofta våra nöjen förenar vällusten med äcklet. Anna sitter nu åter i soffan. Katten Dracula kommer för att klättra upp i hennes knä. Den enda skillnaden mellan dem och oss är att hos dem saknas fiktionens perversitet. Det är därför de inte kan någonting om döden. Instinktivt är de rädda för något odefinierbart. Jag undrar vad som är mindre uthärdligt: att oupphörligt upprepa sin egen död i fantasin eller ständigt känna en hotelse utan objekt? Och hoppet då? Vad är hoppet? Denna otåliga projektion i ett obefintligt rum. Framtiden är ännu mer overklig än det förflutna. Den är rena rama fantasin. Jag ser på alla dessa äldre människor som, innan de går och lägger sig på kvällen, ber för bättre kommande tider. Herregud, vilken omedvetenhet eller kanske altruism, de kan ju inte vara delaktiga i framtiden. Efter en viss ålder vägras man framtiden. För länge sedan, jag var nog inte ens fyrtio år fyllda, skrev jag i en av mina dikter: "När jag tänker på framtiden känns det som om jag betraktade mitt eget skelett". Det vill säga om man är skeptiskt lagd. Är man troende förflyttas framtiden till den tredje dagen enligt de heliga skrifterna… Du kanske finner mig lite taktlös, men jag kan aldrig säga allvarliga saker med allvar, jag behöver alltid en kontrapunkt.
övers. Jeana Jarlsbo
