Den 23 juli blir det 100 år sedan födelsen av Gherasim Luca (1913-1994), den rumänsk-franske poet och surrealism-teoretiker som Gilles Deleuze kallade för "vår tids största franska poet". Luca föddes som Salman Locker i en judisk familj från Bukarest, och valde sin pseudonym redan som tonåring, från dödsannonsen för en grekisk arkimandrit och lingvist. Mot slutet av 30-talet vistades han en tid i Frankrike, där han kom i kontakt med den surrealistiska kretsen. Väl tillbaka i Rumänien grundade han sin egen surrealistiska grupp, tillsammans med bl a Gellu Naum, Virgil Teodorescu och Dolfi Trost. 1945 utkom Dialectique de la dialectique, en eldig programförklaring som skrivits av Luca och Trost och som ämnade att behålla surrealismen "i ett tillstånd av ständig revolution". Det är förresten Lucas enda verk översatt till svenska i sin helhet: Dialektikens dialektik: budskap till den internationella surrealiströrelsen, Surrealistförlaget, 1988.
Några år efter kommunismens ankomst lyckades Luca fly till Paris, via Israel. Där började han skriva på franska och samlade snabbt kring sig en entusiastisk publik för sina böcker och performances. “Att höra och se Ghérasim Luca läsa är som att återupptäcka poesins urkraft, profetiska styrka och subversiva verkan", skrev tidningen Le Monde. Trots sitt rykte av att vara en solitär samarbetade Luca med många av tidens poeter och konstnärer, däribland Piotr Kowalski, Wifredo Lam, Max Ernst, Emmett Williams och Sten Hanson. Han uppträdde på museer över hela världen, inklusive på Moderna Museet 1967. Med början på 80-talet tryckte Éditions José Corti om flera av Lucas böcker och ljudinspelningar. Dessutom finns hans mer lättöversatta texter - The Passive Vampire, Inventor of Love, Self-Shadowing Prey - tillgängliga även på engelska. 1988 nominerades Luca av landsmannen Andrei Codrescu till det prestigefyllda Neustadt International Prize for Literature (bland de övriga kandidaterna befann sig René Char och Milan Kundera), med Luca drog sig ur tävlingen när han fick höra att han skulle vinna, med motiveringen att han inte tar emot litterära priser.
Luca lämnade världen liksom Paul Celan ett kvartssekel tidigare: han kastade sig i floden Seine från Pont Mirabeau, en gest som påminde om hans text "Den döda döden" från 1945 där han dokumenterade fem olika typer av självmord. Lucas avskedsbrev förklarade att världen inte längre hade plats för poeter (ett påstående som kunde ha att göra med en vräkningsorder Luca just fått), men världen höll inte med - det skrevs att hans begravning på Père Lachaise samlade fler folk än Baudelaires.
