Filosofen Constantin Noica (1909 – 1987) var generationskollega med de internationellt betydligt mer kända E. M. Cioran, Eugène Ionesco och Mircea Eliade. Men till skillnad från dem stannade Noica kvar i landet efter kommunisternas ankomst till makten, vilket förde med sig ständiga förföljelser och flera års politiskt fängelse. Före och under andra världskriget hade Noica studerat och arbetat i Paris och Berlin och blivit starkt influerad av den tyska idealismen samt av fenomenologi. Det filosofiska system han så småningom utvecklade hade en del beröringspunkter med Heideggers varafråga, förankrat i det rumänska språket. Som en av de få praktiserande filosofer som var avkopplade från tidens ideologi samlade han kring sig en del yngre kollegor som han guidade igenom Aristoteles, Kant och Hegel och som han uppmuntrade att lära sig tyska och gammalgrekiska. Från och med 1975 bodde Noica i Păltiniş, en liten bergstad där han fortsatte att besökas av anhängare och där han försökte leva ut sin filosofi så gott det gick i ett förtryckarsystem. Noicas platonska dialoger med sina nuförtiden etablerade kollegor som Andrei Plesu och Gabriel Liiceanu återges i den senares Dagbok från Păltiniş (1983), utgiven även på svenska (övers. Åsa Apelkvist och Liliana Donose Samuelsson, Dualis 2009). Hans popularitet och utstrålning har ökat efter kommunismens fall, trots avslöjanden om att han på senare år hade gett efter för påtryckningar och samtyckt till att skriva en del angivarrapporter för säkerhetstjänsten.
