Det kan vara intressant att veta att Eugène Ionesco (1909-1994), en alltigenom nonkonformistisk personlighet i 1900-talets europeiska kultur, satt på stol nummer 6 i Franska Akademien. När Ionesco 1970 blev invald var han redan en betydande person i Paris litterära kretsar. Han hade skrivit åtskilliga absurda teaterpjäser – La Cantatrice chauve, La leçon, Les chaises, Les rhinocéros, Le roi se meurt (i svensk översättning "Den skalliga primadonnan", "Lektionen", "Stolarna", "Noshörningen", "Kungen dör") – som i början spelades för tomma salonger, men så småningom fick Ionesco många beundrare. Han blev känd för sin ytterst originella stil, som härstammade från avantgardet och absurdismen hos Urmuz (han hade översatt Urmuz verk till franska), och samtidigt hade anknytning till det Patafysiska Kollegiet, där han varit medlem tillsammans med Boris Vian, Raymond Queneau, Jacques Prévert och Marcel Duchamp. Ionescos biografi var turbulent, i synnerhet under den första delen av hans liv. Detta berodde dels på hans dramatiska pendling mellan Frankrike och Rumänien, dels på brytningen mellan den rumänske fadern, en auktoritär fascistsympatisör, och den franska modern av judiskt påbrå. Ionesco tog bestämt avstånd från generationskollegorna Mircea Eliades och Emil Ciorans högerextremistiska sympatier. Hans viktigaste rumänska verk innan han 1942 slutligen bosatte sig i Paris var essäsamlingen Nu! ("Nej!"), där han – endast 24 år gammal – bestred personligheter i det litterära etablissemanget.
Till svenska finns han översatt med:
Tre pjäser, övers. Ebbe Linde, Bonniers, 1961
Noshörningen, övers. Ebbe Linde, Bonniers, 1961
Enstöringen, övers. Tora Nordström-Bonnier, Bonniers, 1975
Den skalliga primadonnan: antipjäs eller en protest mot teatern, övers. Ebbe Linde, Natur och kultur, 1982
Gnistor, övers. Dan Shafran, Ellerströms, 2006.
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Lütfi Özkök
________________________________________
ur Gnistor, övers. Dan Shafran, Ellerströms, 2006
Oförskämdhet
En berömd filosof promenerade en gång med händerna på ryggen när han blev stucken i ändan av en geting.
"Hur vet du att jag är en geting?", skrek denne. "Du har väl inget öga i ändan!"
"Inget öga, men händerna höll jag just där, som jag sade från början!" svarade den berömde filosofen utan att låta sig beröras av getingens oförskämdhet.
Sensmoral:
Man skall bara lita på sig själv.
Godsägaren och bonden
En gång såg en godsägare en bonde som sov med lien i handen i stället för att meja.
"Hallå där, vad håller du på med?" frågade godsägaren. "Arbetar du inte?"
Bonden gnuggade sig i ögonen och svarade:
"Jovisst, husbonn!"
Och med detsamma började bonden arbeta mitt framför ögonen på godsägaren.
Godsägaren låtsades inte se och gick skamsen därifrån.
Sensmoral:
Gör inte mot dig, vad du inte vill att andra ska göra mot andra.
Mirabellträdet
Ett mirabellträd tröttnade på att hela tiden göra mirabeller. Då tänkte det göra något annat: plommon. Det ansträngde sig ett år, ansträngde sig två år, ansträngde sig sju år och lyckades inte.
Sensmoral:
Det omöjliga är inte möjligt.
Mannen och hankatten
En gång jamade, jamade en man.
"Varför jamar du?" sade hankatten. "Vad skulle du säga om jag började tala som en människa?"
"Men vad är det då du gör nu?" svarade mannen.
Sensmoral:
Båda hade fel.
Ålder
"När min far fyllde trettiofyra år, som jag nu, var han exakt min ålder!"
"Men jag fyller fyrtiosju år, precis som min far gjorde vid min ålder."
Sensmoral:
1. Ren slump
eller
2. Sådan far, sådan son.
