Till svenska finns han översatt med:
Djävulens plogfåra, övers. Ingegerd Granlund, Folket i bild, 1957
Lek med döden, övers. Kjell Ekström, Tiden, 1964
Vad jag älskade dig, övers. Ingegerd Granlund och Magda Ljungberg, Coeckelberghs, 1973
Så länge elden brinner, övers. Lars Fyhr, Coeckelberghs, 1974
Uruma - tatarens dotter, övers. Barbro Andersson, Coeckelberghs, 1973
Costandina, övers. Barbro Andersson, Coeckelberghs, 1974
Djävulens druvor, övers. Ingegerd Granlund, Coeckelberghs, 1975
Harven och Varginnan: två berättelser om kärlek, övers. Barbro Andersson, Coeckelberghs, 1976
Den galna skogen, övers. Barbro Andersson, Coeckelberghs, 1977.
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Lütfi Özkök
________________________________________
ur "Vad jag älskade dig", Coeckelberghs, 1976
Mor dog för två dagar sen. Hon är död. Och vad gör vi nu? Mot döden finns intet att göra när den väl kommit och skördat en människa. Intet att göra…Min bror Ion, adventisten, biter på naglarna. Han har ingenting druckit, ingenting ätit. Inte sen igår. Min bror Ştefan kan inte lugna sig, han gråter tyst. Jag undrar hur han kan ha så många tårar kvar.
Fastän vi befinner oss ganska långt bort från kyrkogården, hör vi ugglorna. Skymningen har fallit. Solen har gått ned. Det är kväll. Doft av mognande druvor! Doft av vissnande gräs och örter! Doft av jord! (Alla blir vi en gång till jord. Till god jord.)
Dang-dang-dang… ding-ding…
Mor som dog för två dar sen har vi begravt. För ett par timmar sen begravde vi henne. Några fot under ytan på den jord där hon levat och kämpat, begravde vi henne. Under ytan på den jord där vi kommer att fortsätta leva… Så länge vi lever… Jord av jord… Jord till jord.
Klockorna klämtar för död. Klockorna ringer för en död. För döda som redan är begravda ringer inga klockor mer. Klockorna ringer för dem som väntar på att bli det.
- Vad är det som har hänt?
- Ingenting. Vad skulle det vara? Det är någon mer som har dött i byn.
- Vem då?
Far reser sig upp, han knäpper upp skjortan i halsen helt och hållet som om den hade känts för trång och hindrat honom från att andas. Han börjar gå. Jag följer efter honom. Jag vet inte varför, men jag är fruktansvärt rädd för att lämna honom ensam. Jag tar tag i hans hand och frågar:
- Vill du att jag ska plocka lite mogna druvor som vi kan äta? Kanske vi blev lite lugnare då.
- Plocka några, du!
Försiktigt drar han sin hand ur min, vänder om, går tillbaka till min bror, sträcker ut sig i gräset igen och frågar:
- Ni vet händelsevis inte vem det är som har dött i byn?
- Det gör vi inte, svarar min bror Ion, adventisten. Vi vet inte det. Men om du vill ha reda på det, så går jag raka vägen ner till byn och frågar. Det tar inte lång stund.
- Bry dig inte om det! säger far. Jag trodde att ni visste. Vet ni inte så vet ni inte.
…
Klockan i byn klämtar igen långsamt och klagande, klämtar för död, för en nyligen död. Far rycker till. Om igen frågar han oss samma sak fast han vet, att vi inte har något svar att ge:
- Vem är det nu som har dött då? Hm. Vem är det nu som har dött?
övers. Ingegerd Granlund och Magda Ljungberg
