Till svenska finns hon översatt med:
Kyskhetslöftet, övers. Ingrid Duke, Magda Ljungberg och Kerstin Thorek, Coeckelberghs, 1975
Lögnens fader, övers. Inger Johansson, Coeckelberghs, 1977
Den befruktande guden, övers. Pierre Zekeli, Coeckelberghs, 1977
Tålamodets barn, övers. Inger Johansson, Coeckelberghs, 1979
Vargarnas himlafärd, övers. Inger Johansson, Coeckelberghs, 1981
En solitär egoists dagbok, övers. Inger Johansson, Coeckelberghs, 1982
Kvinnans spegel, Coeckelberghs, 1986
Trollkarlen från Gallipoli: dagbok II., övers. Inger Johansson, Coeckelberghs, 1986
Trädet i blåsten, övers. Marianne Eyre, Coeckelberghs, 1987
Gatans drottning, övers. Marianne Eyre, Coeckelberghs, 1988
Fågelmannen: berättelser, till svenska av Bo Herlin i samarbete med författaren, Bonniers, 1991
Ljus mot ljus: dikter, Bonniers, 1993
Ruggningar: noveller, Bonniers, 1998
Hemma utomlands, Bonniers, 2003
Mamma som Gud, Bonniers, 2010.
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Lütfi Özkök
________________________________________
ur Hemma utomlands, Bonniers, 2003
Jag gick över Lidingöbron i ett euforiskt tillstånd med havsvinden i håret, tittade på den otroligt vackra klippan med Millesgården och rymden ovanför där allt förvandlas till konst. Änglarna med trumpet svävade i luften. Flygande gröna stenar, drömska fontäner med syrener, fiskar och havsgudars kroppar, allt förtrollade mig på avstånd.
Livet vrålade av dikt.
Så gick jag i en lugnare takt ner i en labyrint av okända gator. Alla gamla hus var liksom fulla med ansikten, hade rosenkvartsögon, ametistögon, citrinögon. Det hördes andningar ur dörrarna – de öppnades och stängdes oväntat.
Jag lyssnade på röster, gräl uppstod någonstans, gräl med språkets allra starkaste verb. Visor sjöngs, friska, spontana klanger från ett tonsäkert folk.
Arkitektur är i högsta grad förstenad musik. Arkitektur påminde mig om kroppens fulländning – med inre och yttre distinkta världar.
Efter en stunds strövande och irrande hade jag en känsla av att jag gått långt och borde befinna mig nära stadens hjärta.
På ett ståtligt hus såg jag ett skepp. Det fanns gott om sådana skepp uppe på taket i denna sjömansstad.
Men detta skepp var liksom skapat i min fantasivärld av Karl XII:s finger riktat upp i luften. Det hade en dröms karaktär. På den stora mastens spira fanns ett gyllene äpple som lyste uppåt och neråt liksom en bärare av stadens själ. Det återkallade glömda toner i mig. Jag kunde inte tänka mig en ljuvare musik än den som plötsligt kom och sjöng ensam i huvudet.
Jag hörde tydligt i mig stycken ur Schuberts "Vinterresa", från den lied som hette "Mod". Den vibrerade i alla mina porer, till och med i mina örhängen.
Låt oss gå ut i världen
i vindens och stormens tänder!
Finns ingen gud på jorden
är vi själva gudar
Sången spelas med pianoackompanjemang och sjungs med en kolossalt envis röst. Den var främlingens sång bland människor.
Jag hade lyssnat på den oavbrutet i en svår tid när jag först hade kommit till Sverige – Jag lyssnade på den tills mina trumhinnor vibrerade så starkt att de hotade att spricka.
Denna sång handlade om själen som en storartad arsenal som man endast sällan har mod att använda.
Schuberts ton i mitt huvud blandades med stadens sorl, strömmens brus och alltsammans blev liksom metafysiska fantasier som öppnade skymningens ljus på olika ställen.
I sammansmältningen mellan den återfunna musiken och stadens alla kaotiska ljud känner jag åter kristallens närvaro.
Den skakar alla stadens hörn. Kristallens epicentrum ger och tar drömmar – utbyter elektroner med sin omgivning. Det drabbar allt med regnbågens färger och delar upp det vita ljuset i ett spektrum. Så att ingen kan gå drömfri.
