Matei Călinescu

Matei Călinescu (1934-2009) lämnade Rumänien 1973 för att bosätta sig i USA, där han blev professor vid Bloomington-universitetet och en av de mest sakkunniga rösterna inom postmodernismen. Călinescu inledde sin universitetskarriär i Rumänien, men uppmärksammades framför allt för mikroromanen Viaţa şi opiniile lui Zacharias Lichter (1969, "Zacharias Lichters liv och åsikter"), en vid den här tiden unik parabolisk prosatext om en marginaliserad, excentrisk karaktär som vägrar att ansluta sig till partiet. Sedan Matei Călinescu återvände till det rumänska litterära landskapet i början av 90-talet publicerade han värdefulla memoarböcker: Amintiri în dialog (i samarbete med Ion Vianu, 1994, "Minnen i dialog") och Un fel de jurnal 1973-1981 ("Ett slags dagbok 1973-1981"). Hans mest gripande och litterärt intressantaste verk förblir dock Portretul lui M (2003, En väg genom världen: En far minns sin sons resa genom autism och epileptiska anfall), en självbiografisk text om relationen till sonen Mathew, som drabbades av en gåtfull sjukdom, medicinskt okänd fortfarande idag. Detta verk åtföljdes av Tu: Elegii şi invenţii (2004, "Du: Elegier och uppfinningar"), en djuplodande diktsamling i den lärda traditionen. Matei Călinescu var en överväldigande akademisk personlighet och författare till den kanoniska studien Five faces of modernity: modernism, avant-garde, decadence, kitsch, postmodernism (i samarbete med D. W. Fokkema, 1987, Modernitetens fem ansikten: modernism, avantgarde, dekadens, kitsch, postmodernism) samt studierna om Mircea Eliade, Mateiu I. Caragiale och Eugène Ionesco. Trots det kan man hävda att han i första hand var en utsökt prosaist och poet.
Till svenska finns han översatt med Modernitetens fem ansikten: modernism, avantgarde, dekadens, kitsch, postmodernism, övers. Dan Shafran och Åke Nylinder, Dualis, 2000. Under tryckning: En väg genom världen: En far minns sin sons resa genom autism och epileptiska anfall, övers. Dan Shafran och Åke Nylinder, Dualis.

Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein


ur En väg genom världen: En far minns sin sons resa genom autism och epileptiska anfall, övers. Dan Shafran och Åke Nylinder, Dualis, 2008

Mer och mer är jag böjd att tro att Matthew har ärvt sin autism – muterad till ett allvarligt och försvagande tillstånd – från ingen annan än mig själv. Då jag ser tillbaka på min egen barndom och ungdom ur detta perspektiv kan jag urskilja många av hans autistiska drag – i alla de tre huvudavdelningar enligt vilka de vanligen klassificeras (kommunikation, socialisation, fantasi) – i grund och botten är de samma, om än i mindre dramatisk form. Även jag hade svårigheter att kommunicera och uttrycka mig; även jag var (fast bara periodvis) samhällsoduglig; och några år led jag av något som liknade en autistisk brist på fantasi; jag kompenserade fattigdomen i det bildspråk jag utvann ur verkligheten med en benägenhet för sammanhangslösa abstraktioner. Kanske var detta en sorts självhjälp att jag inte lät min tidiga talang för matematik utveckla sig och att jag envist klängde mig fast vid min oväntade och ambitiösa dragning till litteraturen, som jag inte hade (vilket jag mycket väl vet) någon naturlig fallenhet för. Under flera år, under decennier led det jag skrev av en plågsam brist på expressivitet, av en fattig, språklig fantasi, av en uttorkad, abstrakt stil och av en oförmåga att leka med ord. Under hela denna period läste jag oordnat och ytligt, rätt likgiltig för stil och verbala strukturer. Socialt sett var jag tafatt, rigid och reserverad – jag besvärades av en underlig, spänd blyghet, som tycktes fjärma dem med vilka jag ville ha nära och vänskapliga relationer.
Fram till 16-17 års ålder led jag av ett besynnerligt mindervärdeskomplex: trots att jag klarade mig ganska bra i skolan, tyckte jag att jag inte dög till någonting. Jag saknade självförtroende och jag tyckte att min hemlighet fanns till beskådande, och att alla kunde se den som i en öppen bok och att alla som läste boken bara kunde betrakta mig med förakt. Känslan att andra kan läsa i ens inre, medan man själv däremot inte har en aning om vad som försiggår inne i andra, kan vara ett autistiskt drag.

Jag kunde alltså uppvisa de flesta av förutsättningarna för en autistisk inåtvändhet, och ändå hände aldrig någonting.
Varför skulle detta hända Matthew, vars karaktär är så överlägsen min, som i sina lugna stunder är nästan änglalikt uppriktig, som är oförmögen inte bara att göra något ont, utan inte ens kan tänka sig det, som inte kan ljuga? Och ändå kunde jag allt detta. Matthew skulle utan tvivel ha känt sig hemma bland Swifts ädla hästar, som inte heller kunde ljuga, men han kunde ha blivit föremål för misstänksamhet, då han ju också var oförmögen att förakta de fula, smutsiga yahooerna.