Panait Istrati (1884-1935), även kallad "Balkans Gorkij" och "det vagabonderande geniet", växte upp med en mycket fattig ensammamma och började jobba mycket tidigt, bl a som sjöman, vilket tog honom till en del hamnstäder i Europa och Mellanöstern. Han var en idog läsare och blev snabbt medveten om arbetarklassens underläge, vilket fick honom att bli inblandad i arbetarrörelsen som journalist och fackföreningsledare. Samtidigt började han publicera sina första berättelser. Vid 30-års ålder tar han sig till Schweiz och Frankrike, där han under flera år lever från dag till dag. 1921 försöker han begå självmord, men blir räddad. I hans fickor hittar man ett brev adresserat till hans idol Romain Rolland, som publiceras i den franska tidningen L’Humanité. Den kommunistiske kultförfattaren blir rörd av Istratis öde och uppmuntrar honom att skriva och senare även att bli publicerad. Redan 1923 ges ut berättelsen
Kyra Kyralina, skriven direkt på franska och publicerad med ett förord av Rolland själv.
Kyra Kyralina blir översatt till ett tjugotal språk och följs av tio andra böcker som beskriver Istratis lilla hamnstad Brăila och hans resor genom världen, däribland romanen
Michail, utkommen på svenska 2010 (Lindelöws bokförlag, övers. Per Östborn). Han blir en respekterad författare och en framstående representant för kommuniströrelsen.
Allt förändras dock 1927 då Istrati får tillfälle att besöka sitt drömland Sovjetunionen. Han stannar kvar efter det officiella besöket är slut och återvänder två år senare för att på egen hand utforska de missbruk han urskiljer bortom statspropagandan. Hans besvikelse med den stalinistiska regimen skulle avslöjas för hela världen i essän
Vers l'autre flamme-Confession pour vaincus (
Mot den fjärran elden, Bonnier 1930, övers. Rütger Essén), långt innan André Gide och George Orwell skrev om samma ämnen. Plötsligt blir Istrati inte bara övergiven, men även utfryst och smädad av sina litterära vänner. Hans sista verk före döden i tuberkulos, på ett sanatorium i Bukarest, är den uppgivna essän
L’homme qui n’adhère à rien (”Människan som inte ansluter sig vid någonting”, 1933).
Istratis böcker ges ut än idag, inte minst i Frankrike, och har filmatiserats i Ryssland, Frankrike och Ungern. Till svenska är han översatt med ett tiotal titlar.
