En doldis i världsklass är Max Blecher (1909-1938), samtida med Kafka, Proust och Schulz och av samma stoff som dessa. Blecher föddes i nordöstra Rumänien, i en familj av judiskt påbrå. Som nittonåring reste han till Paris där han ämnade läsa medicin, men tvingades ge upp sina studier då han kort därefter diagnostiserades med bentuberkulos. Han tillbringade sina sista år i livet som sängbunden, med sin hjärna som enda tillflykt. Det utmynnade i fyra mycket personliga och säregna böcker – diktsamlingen Corp transparent (1934, “Genomskinlig kropp”), prosaböckerna Întâmplări în irealitatea imediată (1936, Händelser ur den omedelbara overkligheten) och Inimi cicatrizate (1937, ”Ärrade hjärtan”), samt den postuma Vizuina luminată: Jurnal de sanatoriu (1947, ”Den belysta lyan. Dagbok från sanatoriet”) – som har påverkat många rumänska författare, däribland Mircea Cărtărescu och Herta Müller. Trots att Blecher inte blev översatt under sin livstid bedrev han en intensiv brevväxling med flera av tidens stora författare som André Breton, André Gide och Martin Heidegger. En av de första som kände igen Blechers geni var en mycket fruktad ung litteraturkritiker vid namnet Eugen Ionescu, som senare blev världsberömd som dramatiker. På senare år har Blecher översatts till ett tiotal språk, däribland svenska - Händelser ur den omedelbara overkligheten utkom 2010 på H:ströms, i Inger Johanssons översättning och med ett förord av Herta Müller. I svensk media beskrevs författaren som ”en Kafka för själen” (Svenska Dagbladet) och boken som “genial” (Tidningen Kulturen), ”en ren och klar pärla” (Östgötakorrespondenten), ”sällsynt underlig och stark” (Dagensbok).
