Bogdan O. Popescu (f. 1971) debuterade 1995 med diktsamlingen
La revedere, prinţesă (”Farväl, prinsessa”) som belönades med flera priser. Den följdes av ytterligare fem lyrikböcker vars lekfulla och surrealistiska ton kommer fram redan i titlarna:
Poemul de gardă (1999, ”Den jourhavande dikten”),
Leul de după extravaganţe (2002, ”Lejonet bakom överdrifterna”),
Maşinăria de uitare (2004, ”Glömskemaskineriet”),
Poeme în loc de tutun (2007, ”Dikter istället för tobak”),
Aerobiciclete (2010, ”Aerocyklar”). 2011 prosadebuterade han med novellsamlingen
Viață de aruncat („Skräpliv”), som fick ett entusiastiskt förord av Mircea Cărtărescu och blev en succé hos både läsare och kritiker. Titelnovellen i boken utkommer i sommar även på svenska i en antologi som ges ut av 2244. Popescu finns också översatt med ett urval dikter, i antologin
Om jag inte får tala med någon nu (Bokförlaget Tranan, 2011).
Till vardags är Popescu neurolog, universitetslektor i medicin och författare till vetenskapliga avhandlingar, med studier på bland annat Karolinska Institutet i Stockholm där han doktorerade år 2004. Förutom de litterära priserna har han erhållit Rumänska Akademiens forskningspris 2007.
Foto ©Cato Lein
