Radu Țuculescu (född 1949 i Târgu Mureș, Rumänien) är författare, dramatiker, regissör och översättare. Han tog examen 1972 vid musikkonservatoriet „Gheorghe Dima” i Cluj-Napoca med fiol som huvudinstrument. Mellan 1967 och 1974 ledde han teater- och pantomimcirkeln ”Atelier” där han iscensatte egna pjäser och pjäser ur klassiska och samtida författare. Efter studierna blev han redaktör på Radio Cluj (1972 - 1985) och när radiostationen avskaffades på Ceaușescus order började han jobba som violinist i den statliga filharmoniorkestern i Cluj-Napoca (1985 - 1989) för att sedan gå vidare som redaktör och tv-producent på den rumänska televisionen i samma stad. Han har producerat olika tv-reportage utanför Rumänien och med hjälp av stipendier varit verksam i Basel, Paris och Wien. Radu Țuculescu har fått många nationella och internationella priser för sin prosa och teater samt för sina översättningar av österrikisk och tysk-schweizisk nutidsprosa, dikter och tv-filmer, bl.a. för Măcelăria Kennedy (Slakteri Kennedy): Årets roman 2017 och förstapris för dettredje århundradetsrumänska roman vid FILT – Festivalul Internațional de Literatură-Transilvania (Internationella litteraturfestivalen Transsylvanien) 2017. Hans litterära verksamhet omfattar romaner, noveller, teaterpjäser, resedagböcker och tidningsartiklar. Romanerna har blivit utgivna i översättning på respektive språk i Tyskland, Italien, Frankrike, Österrike, Ungern, Israel, Tjeckien, Serbien, Ukraina, och hans teaterpjäser i USA, Italien, Tjeckien, Ungern, Israel. Romanerna Stalin, cu sapa-înainte! (Stalin, med hackan framåt!), översatt till tyska 2018 och Slakteri Kennedy, översatt till tyska 2019, finns med på topplistan över de bästa utländska verken publicerade i tysktalande områden.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
ur SLAKTERI KENNEDY : den globala uppvärmningens milda effekter
Fredag
Morgonen härjades av tunna dimstråk, ett slags långa band i spöklikt vitt. Fuktigt, ormlikt, insinuant flätades de in i varandra i den varma, tunga luften som hade sänkt sig som en osynlig kyrkklocka över den lilla orten Luna de Jos[1].
– Vi måste torka oss om benen, klapprade storkhanen från toppen av elstolpen där han hade sitt bo.
– Ja, ja, vi ska nog torka oss men vi måste flyga iväg, svarade storkhonan. Vi måste hämta mat åt småttingarna.
Småttingarna hade redan börjat gapa stort med näbbarna riktade mot den oroliga morgonhimlen och nu gav de ifrån sig några bifallande ljud.
– De fånar sig, klapprade storkhanen, de vet hur man flyger men förväntar sig att grodan ska falla rakt ned i näbben på dem! Lata och oförskämda.
– Sluta klappra. Vi drar iväg innan hettan slår till, klapprade storkhonan och slog ut sina vingar utan vidare entusiasm.
– Nja, klapprade storkhanen, vi kanske inte finner något i dag heller …
– Olyckskorp!
– Och vem är nu den där, hann storkhanen klappra innan han försvann in i dimman.
Flavius Kasian öppnade sovrumsfönstret på vid gavel just när storkarna flög iväg från toppen av stolpen mitt framför hans hus. Han var i pyjamas och hade några tofflor på sig med oklar färg.
Matilda låg och sov. Hon andades lugnt och jämt, oberörd av världens stora som små bekymmer. Flavius Kasian hade lyckats vända henne på sidan; han hade räddat henne även denna gång. När hon sov på rygg lyckades Matildas snarkningar rentav skaka om storkboet. Detta var i sig inget problem, det handlade bara om att vänja sig. Faran var en annan. Matilda skulle kunna kvävas av sin egen tunga, det fanns sådana som hade råkat ut för det. Tungan gled helt enkelt ned i halsen och snarkningarna förvandlades till en dödsrossling. Efter 20 års äktenskap var Flavius Kasian inte längre rädd. Ändå såddes ett frö av oro varje gång. Då rullade han försiktigt över henne på sidan. Han hade lärt sig hur man gjorde utan att hon väcktes. En sann teknik med tanke på Matildas alla kilon. Han kittlade henne på ett särskilt ställe mellan revbenen och fick henne därmed att börja röra på sig, sedan fångade han det perfekta ögonblicket och vände henne lätt medan hon suckade och mumlade något otydligt.
Framför det öppna fönstret tog Flavius Kasian några djupa andetag. Morgonluften hade förlorat sin friskhet.
Lite väl snabbt, sade han för sig själv. Vid denna tidpunkt på dygnet borde det vara kyligare.
Han ryckte på axlarna. Ett oväsentligt problem. Det var någonting annat som upptog hans tankar. Något som fick honom att rysa inombords.
Även om detta något skulle komma att äga rum först på måndag morgon var han redan nu omtumlad av alla känslor, såsom en uthungrad känner doften av en blodig stek!
Jag måste ringa Avram, tänkte han och kastade en snabb blick på väggklockan i sovrummet. Den var strax efter fem. Alltför tidigt, mumlade han misslynt och försökte ignorera sin morgoniver. Han hör av sig när han är färdig, det har han lovat.
Flavius hade ärvt huset han bodde i av sina föräldrar. Besegrade av sjukdom hade båda dött några år tidigare.
Flavius hade åstadkommit betydliga förändringar efter deras bortgång. Han hade byggt till en våning på huset och där hade han inrett en egen bostad för sig själv och sin fru. Ett utrymme i normal storlek för ett par utan barn och utan några framtidsutsikter om att få några. Efter en rad råd och analyser av de mest uppskattade specialisterna från Cluj, en stad som låg på 3,3 mils avstånd från Luna de Jos, drog man slutsatsen att han var steril. Så hade han fötts, det var så naturen hade skapat honom. Spermierna har ingen reproduktionskvalitet, förklarade han kort inför vännerna som samlades i bowlinghallen. Samtidigt var han något generad över denna oförmåga.
– Inget att hänga läpp för, utropade målaren Avram. Du har fördelen att du slipper oroa dig för att göra någon ung kvinna på smällen.
Flavius Kasian tittade på honom med minen hos ett förskolebarn som blir utskällt för småsaker av sin fröken. Flavius hade aldrig bedragit Matilda. Han kände sig fullständigt tom inför sådana intentioner, som en väl rengjord kotarm.
– Det är aldrig för sent, sade Sami Goldenberg. Med olika variationer broderade han vidare på den idé som målaren hade initierat. Trohet är inte nödvändigtvis något att vara stolt över. Livet är fullt av överraskningar. Goda som onda …
– … och råa och torra och saftiga och kryddade, som korv eller skinka, tillade Flavius.
– Det finns fortfarande tid för allt, blev Avrams slutsats och i hans ansikte avtecknade sig ett leende som hos en vis, gammal man. Målaren var ung, ungefär hälften så gammal som Flavius, men i Luna de Jos fanns ingen åldersskillnad, för åldern var bara en siffra, som Sami Goldenberg, också kallad Guldberget, brukade säga.
– Ni skulle kunna adoptera ett, föreslog bowlingdomaren som själv överraskades av sin idé.
– Lite sent för denna ålder, sade Flavius och skakade på huvudet, Matilda har sista ordet. För min del har jag andra prioriteringar …
– Adoptera en liten flykting, fortsatte Avram bombardera med vitsiga repliker. Det vietnamesiska modet är förbi men det finns nya erbjudanden. Ett bra tillfälle att lära sig ett nytt språk, att skapa nya kontakter, till och med internationella sådana! Du kommer att få stor nytta av det när du öppnar slakteriet!
Alla brast ut i skratt. Även Flavius.
I Luna de Jos höll de sura minerna inte i sig i mer än högst tre timmar.
– Jag har en djävla humor, men låt oss inte hoppa över skaklarna, var Flavius Kasians slutsats.
– Eller kasta pärlor för svin, lade målaren till och satte punkt för alla variationer på temat om slaktarens spermier.
Avrams idé var att måla firmans bokstäver föreställande diverse specialprodukter. Det gjorde den mer personlig. Den specialkryddade skinkan skulle till exempel föreställa ett ”s”. Bokstaven ”l” – ett lår från en frigående höna utfodrad med icke-genmodifierade korn, bokstaven ”k” en söt liten kalkontestikel, bokstaven ”r” – en rosa ryggbiff, bokstaven ”i” – ett isterband, bokstaven ”t” var en rimmad tunga och bokstaven ”a” …
– Nu räcker det! Flavius avbröt tvärt hans kreativa entusiasm. Han lät repliken följas av en kategorisk gest med högerarmen som om han hade manövrerat sin slaktyxa. Namnet ska du skriva enkelt och klart och med stora bokstäver, de ska vara respektabla och skarpa.
– Bara stora tryckbokstäver? frågade Avram utan minsta spår av ironi. Slaktaren hade hejdat hans överdådiga fantasi men förstod genast att denne hade rätt. Den synliga kontrasten mellan de två orden på firman skulle på detta vis bli än mer njutbar!
– Tja … Vad säger du? svarade Flavius med en fråga.
– Jag?
– Du är konstnär med diplom från ansedda skolor och du badar i talang. Det är den nakna sanningen, det är inget falskt beröm ...
Avram kände sig återupprättad och rynkade sina nästan blonda ögonbryn. Det uppstod ett ögonblick av laddad tystnad då han stod och tänkte intensivt, sedan yttrade han med tyngden hos en universitetsprofessor, doktor, akademiledamot och specialist inom konstvetenskap.
– En perfekt kaligrafihandstil vore att föredra. Det utstrålar värme och sympati, tar bort alla spår av motsättningar och har en bestämdhet och ömhet i sin dragningskraft och lockelse. En förbigående som vänder blicken mot himlen kommer att läsa namnet på firman och omedelbart förvandlas till en köpare! Och vi når vårt mål.
– Jag sa ju det, du är en naturbegåvning, sade Flavius entusiastiskt, en ung målare garnerad med geniala idéer. Du har rätt, en handstil utstrålar värme, den betyder närhet, den inbjuder förtroende. Bra Avram, jag räknar med dig!
Som ett äkta proffs presenterade Avram flera varianter. Till slut kom de överens om en av dem. Mellan de båda orden på den rektangulära skylten skulle en kontrast skapas enbart mellan formerna, som samtidigt var både lustig och utmanande. Det första ordet skulle utgöras av småkorvar, ryggradsvätska, testiklar, revben, ja till och med ankbröst, medan det andra skulle ha en klassisk stilrenhet perfekt skrivet med en jättelik gåsfjäder som doppats i venetianskt rött. En röd färg värdig ett kungadraperi.
SLAKTERI KENNEDY
Flavius dröm var att öppna ett eget slakteri där hans skicklighet och passion för att tillreda köttprodukter skulle framträda. Och hans berömmelse skulle nå bortom de osynliga gränserna för Luna de Jos. Under många år hade han lett sin kusins stora slakthus i Cluj, där han haft en lärling som hette Noni, en vegetariansk poet. Det var en pojke med bra manér som han hoppades få ha hos sig under lång tid.
Flavius dröm skulle gå uppfyllelse om tre dagar.
På måndag morgon prick klockan 10 skulle den officiella invigningen äga rum.
När Avram för första gången hörde vilket namn slaktaren valt kunde målaren inte hålla sig utan brast genast ut i skratt.
– Jag förväntade mig att vissa skulle gapskratta men att du gör det förvånar mig, sade Flavius utan minsta spår av illvilja i rösten.
– Ursäkta, stammade Avram fram, det var inte meningen, det bara kom. Låter det inte lite ... underligt? Några kommer att fråga sig vem den där personen var. Någon känd slaktare? Någon kock som uppfunnit ett läckert recept på korv eller blodig oxfilé, många har ingen som helst aning ...
– De kan genast ta reda på det genom att dra lite med fingret över smartphonen! De behöver inte anstränga sig ett dugg för att tänka. De behöver inte göra någon tankeansträngning alls! Jag är ett gammalt Kennedy-fan, jag har läst böcker om honom, jag har sett dokumentärer och mer eller mindre konstnärliga filmer om honom. Och än sen? Ovanför ingången kan jag sätta vilket firmanamn jag vill, och därmed punkt!
Att fortsätta ett samtal om detta ämne vore rent slöseri med tid, sade Avram till sig själv.
När allt kommer omkring är det Flavius problem. Han däremot var den som skulle måla firmanamnet och låta sin fantasi flyga iväg enligt de beställningar han fått. Ibland hade han att göra med riktigt trångsynta människor, löjligt envisa människor. Det var inte fallet med slaktaren som han redan hade utvecklat en vänskap med. Han hade rätt. Kennedys namn på slakteriets skylt måste respekteras, även om det inte betydde just någonting för somliga. Det hade förblivit en kort och grumlig historisk sekvens.
Flavius Kasian var en man på över 50 som hade förmågan att visa sig på gott humör även när han var rasande och även då man lyckats reta gallfeber på honom. En paradox? Sådana stunder var sällsynta. Han visste att en sann slaktare måste ha perfekt självkontroll och en matematikers noggrannhet. När man väl hade börjat skära till köttet, lät man sig inte bringas ur fattningen av kaotiska tankar, eller bli uppretad på grund av sin egen sinnesstämning, inte heller började man kasta med köttyxan eller sågen runt omkring sig. Koncentrationen var precis som den hos en elitpricksskytt. Efter tillskärningen, flåendet och urbenandet kom tillredningen. Då måste konstnären födas. Om fantasin inte fick flöda fritt blev man endast en förrättningsman, brukade slaktaren säga.
Avram var 27 år gammal. Lång och smal som en stång, med skägg, stripigt rödbrunt hår och ett par runda glasögon med tunna ramar av nickel som gjorde att han påminde om John Lennon. Han hade avlagt examen vid konstinstitutionen i Cluj, grafiska sektionen, och hade nöjt sig med bara kandidatexamen.
Han hade fått jobb som lärare på inget annat ställe än grundskolan nr. 1 i Luna de Jos, där han själv också hade varit elev. Minnena hänförde honom. Eländig lön men bekvämt arbete, nästan helt utan ansvar plus en massa fritid. De små liven verkade intresserade av att klottra på så meningslösa sätt som möjligt i sina ritblock. Detta fick honom på gott humör. Ibland fick han också beställningar för olika tillfällen, såsom namnsdagsfiranden, födelsedagar, en mutgåva till en läkare, eller helt enkelt för att någon ville ha någonting att hänga på sina tomma väggar i matsalen. Han begärde inte mycket pengar för konstverken eftersom han inte ville förlora sina kunder. Han målade också tavlor med blommor, idylliska landskap, romska kvinnor med nakna bröst, vattenmelonskivor, hundar och katter och även småfåglar. Men inga porträtt. Inte än. Ville kunderna att tavlan skulle signeras steg priset och all form av förhandling i detta avseende var uteslutet.
Signeringen var ett sigill, ett personligt fingeravtryck, ett namn givet talangen. Oberoende av dessa tydliga och omisskännliga förklaringar förblev antalet kunder som också valde att få ett verk signerat utan någon uppenbarlig materiell betydelse.
En idé som han kom på av ren och skär slump, överraskande i sin enkelhets storhet – såsom räddande idéer vanligtvis dyker upp – breddade snabbt och stadigt Avrams berömmelse som konstnär.
Bowlinghallen var en av de platser som invånarna i Luna de Jos ofta besökte. Inte bara den manliga delen. Fler och fler kvinnliga uppenbarelser syntes till invid bowlingbanorna, redo att oförskräckt bjuda männen motstånd på lika villkor, eller att bilda blandade lag med dem. Deras närvaro gav det hela en extra glans och livade upp alla ännu mer. Riktiga utmaningar.
Avram satt mestadels på avbytarbänken, som man brukade säga. Han föredrog att bara vara åskådare. Den huvudsakliga anledningen var att han inte kunde se siluetterna på bowlingkäglorna som stod uppradade vid andra änden av banan så klart. Att spela på egen hand skulle ha varit katastrofalt och i något av sitt lag ville självklart ingen ha honom med.
Han mådde bra i sin roll som spelrådgivare. Han var oberörd av spelarnas upphetsning, den nervösa spänningen de ofta drogs med i, av de oenigheter som flammade upp utan någon särskild anledning, av de elaka ironierna, svordomarna som de slängde ur sig, med eller utan mottagare.
– Jo du, om den där käglan i mitten bara hade haft min svärmors nuna så hade jag minsann träffat mitt i prick och lyckats skaka fram resterna av hennes hjärna.
Det var som om någon hade tryckt av en raket.
– Jag målar henne! sade Avram och reste sig, upphetsad av inspirationens hetta. En pilbåge ivägskjuten efter att ha varit helt spänd.
– Vad sade du, Avram?
– Att jag kan måla av din svärmors nuna på käglan, sade jag.
– Det var som fan! Du ändrar alltså käglans huvud till ... svärmors huvud?
– Ungefär så.
– Vaddå ungefär?
– Käglan förblir intakt. Jag målar bara önskad nuna ...
– Vilken stor konstnär du är! Med svärmor i mitten kommer jag att träffa alla i ett slag! Som den tappre lille skräddaren som slog ihjäl sju flugor i en smäll.
Bowlingspelarnas entusiasm brakade loss som en sommarstorm. Den oorganiserade massan samlades runt målaren och började bombardera honom med beställningar. Avram höjde bestämt handen för att visa att alla skulle tiga ett ögonblick. Han tog fram sitt lilla block med vita blad. Han hade det nedstoppat i sin väska av grön säckväv. Den hängde var dag över hans högra skuldra som om den växt ut där redan när han var liten, som en naturlig del av hans långsmala kropp.
Det bildades också lag som tillsammans uttryckte sin motvilja.
Med en svart blyertspenna inhandlad på Konstmuseet Beyeler i Basel under en studieresa började han noggrant skriva upp vars och ens önskemål. Han föreställde sig redan ansiktena på dem som de lidelsefulla bowlingspelarna skulle få strike på, och hur de skulle rulla iväg kulan med dubbel koncentration och målmedvetenhet. Med dubbel motivation. Energiflödet skulle utlösas mot målet med början från huvudet, från hjärnan rättare sagt, mot armen. Från armen skulle det glida iväg mot fingertopparna och sedan sprida sig till den kompakta materian i kulan. Denna skulle slungas iväg som en pilbåge, ett spjut, en kanonkula, mot de olidliga nunorna, mot siluetterna som förtjänade att bli avrättade och som därmed blev ett med marken!
Grannen i trapphuset vars mun stank som graven, landets president med sina utstående ögon, svärmodern med sina idiotiska anmärkningar, kontorschefen med sina skitanspråk, utbildningsministern som rätt och slätt var analfabet, fotbollsdomaren Ene som tog betalt för att döma matcherna till somligas fördel, den där tjockskallen på teven med sina löjliga teveshower, den satans brevbäraren som envisades med att kasta tidningarna framför brevlådan, sonens mentor, en sugga som hela tiden sänkte betyget i uppförande för den lille älsklingen, kärringen som inte lät sig kyssas ens på pannan, de imbecilla och arroganta partiledarna, riksdagsmännen och parlamentarikerna uppblåsta som fårskallar, sekreteraren bred som en ladugårdsdörr och ständigt misslynt, tölpen till premiärminister ...
Naturligtvis bildades det också lag med politikerförakt. Om man i detta spel, där kulan användes som en kanonkula, inte blandade in lite politik också, upplöstes allt det roliga och till och med tävlingsandan, konkluderade bowlinghallens ägare. Han var förtjust över att Avrams idé hetsade upp spelarna och fyllde dem med spellystnad.
Kommentarerna rann i en konstant rytm. Avram tog emot fotografier urklippta ur tidningar, utskrivna på skrivare eller skickade via e-post. Som man väl vet blir antipatierna ofta till ... sympatier och tvärtom. Då annullerade Avram ansiktet på käglan och bytte ut det mot ett annat, beroende på spelarnas nycker. För honom var det sak samma vem han tecknade. Han hade ständigt jobb, något som gav honom en hederlig inkomst vid sidan om den som lärare.
– Det förtjänar du. Det är inte alls lätt att måla av alla dessa vedervärdiga nunor! Så att de också liknar.
– Talang är något man föds med, den kan man inte uppnå. Förgäves lär du dig den i skolan.
– Du förblir ändå bara en fis i rymden.
Kägelspelarnas kommentarer duggade som glada gnistor i spelsalen, likt den glänsande kulan på sin väg mot krossandet.
Flavius Kasian föredrog att rätt och slätt vara åskådare. Han avnjöt de löjligt seriösa dispyterna mellan spelarna och ibland provocerade han till och med fram dem med repliker som med flit utgjorde störande inslag.
Klockan med göken tickade rytmiskt där den svalde tiden med samma uråldriga oberördhet.
Flavius Kasian gick fram och tillbaka utan mål i rummet med stora fönster. Matilda fortsatte sova och snarka lätt, utan konvulsioner. Klockan närmade sig tolv och hon hade fortfarande inte vaknat. Besynnerligt. Det var olikt henne. Smått förbryllad ryckte slaktaren på axlarna. Han hade mycket viktigare saker att ordna med.
Hettan hotade att bli ännu otrevligare, till och med aggressiv, framförallt på övervåningen.
Han beslöt sig för att gå ut på balkongen på baksidan, ovanför trädgården och äppelodlingarna. Han gick försiktigt igenom alla rum. Det var onödigt att väcka Matilda. Hon skulle bara vara i vägen för honom, och ge bränsle åt överspändheten. En överspändhet förorsakad av invigningen och som nästan redan hade honom i sitt grepp.
Han satte sig i gungstolen och började gunga till rytmen av en klocka. Det var en kraftansträngning för honom att inte ringa Avram. På fredag eftermiddag skulle skylten vara färdig, det hade man lovat honom. De skulle lyfta upp den i en liten lastbil och komma för att hjälpa honom montera upp den. Lätt och naturligt. Alltså utan onödig upphetsning, herr Flavius. Lätt att säga, svårt att omsätta i praktiken.
Han slöt ögonen. Eftermiddagshettan hade lagt sig på ögonlocken som stora varma snöflingor. Han föreställde sig en jättelik vagga vari han låg på rygg likt ett barn utan bekymmer.
En liten bit färskt kött som ångkokade.
En kalvfilé, älsklig och aptitretande.
Noni var hans unga medhjälpare. Epaminonda Tiliu. Flavius kände väl till hans pappa som var skomakare, ett utrotningshotat yrke. Han hade ständigt ett uttryck av oklanderlig uppriktighet i ansiktet. Var fick du det där namnet ifrån? hade Flavius frågat skomakaren rakt ut efter pojkens dop. Det var inte jag, utan frugan, ursäktade sig Nonis pappa och ryckte vanmäktigt på axlarna. Aha, hade slaktaren tillagt och därmed definitivt avslutat diskussionsämnet.
Epaminonda Tiliu var vegetariansk poet. En sådan precisering skulle kunna förorsaka bryderi, men allt hade utvecklat sig på det mest naturliga sätt.
Noni visade sig ha poetisk fallenhet redan under sista året på dagis med eftermiddagsprogram. En dag efter sovtimman upplyste han sin dagisfröken om att han ville läsa upp en dikt för henne som han själv tänkt ut! Dagisfröken lyssnade förtjust på Noni medan han i ett enda andetag reciterade sin första skapelse:
Månen är däruppe, här nere är vi
nattens många stjärnor står oss bi
Pojkarna sover sött
på lakan med rosor
flickorna likaså
utan några trosor.
Dagisfröken berömde honom inför hans föräldrar. Mamman blev förtjust över sin älskade pojkes talang, men skomakaren muttrade:
– Han borde i vilket fall som helst lära sig ett ordentligt yrke, för med poesin kommer han att duka under av hunger!
Skomakarens ord lät i sanning som en profetia.
Och så kom det sig att poeten Epaminonda Tiliu blev slaktarbiträde. Vegetarian blev han efter att ha lärt känna Haike, den hoppande flickan. Hon övertygade honom snabbt om fördelarna med en kost där kött, oavsett vilket, fattades helt, däremot inte mejeriprodukter.
– Alla överdrifter medför risker, förklarade Haike för honom, och hennes mun fick formen av ett köttigt och saftigt plommon, medan den medryckande entusiasmen gav brösten en upphetsande kontur.
– Hur i helsike kan du vara vegetarian och slaktarbiträde? frågades Noni ofta.
– Jag störs inte alls av det, sade han uppriktigt. Det är en antites som inspirerar mig!
– Och står du ut med lukterna, blodet, urbenandet, halshuggningarna?
– Javisst. Jag beter mig normalt, faktiskt helt avslappnat, svarade Noni med samma klara uttryck i ansiktet.
– Mår du inte illa?
Noni brast ut i skratt. Hur kunde vissa få för sig att en vegetarian blev illamående så där av vad som helst! En vegetarian är också en människa precis som alla andra. Att vara vegetarian är ett val. Antingen blir du övertygad av dig själv eller så låter du dig övertygas av en nätt och kvick varelse med sensuell persikohy, med bröst liknande ett par päron som befinner sig i ett permanent skuttande och en mun likt ett blödande granatäpple.
– Epaminonda Tiliu, vegetariansk poet, slaktarbiträde!
Så tyckte han om att presentera sig, med bestämdhet och till och med allvar, dock inte utan inslag av bus i rösten.
Flavius Kasian roades av idén om en vegetarian, ja till och med en poet, som hjälp. För vissa något konstigt, för andra något spännande. För honom var det ytterligare ett sätt att kunna väcka kunders intresse. Kom de väl in i butiken skulle de inte gå ut därifrån med tomma händer.
Han uppmanade Noni att även skriva några verser om det framtida slakteriet Kennedy. Med en entusiasm typisk för debutanter, förvissade om att de gick ett framgångsrikt öde till mötes och polerade med optimism från topp till tå, sade Noni:
– Helt i sin ordning, chefen! Jag ska skriva klara och enkla verser med rim på ett lättförståeligt språk. Jag ska läsa dem högt i staden. De kommer att spridas från mun till mun såsom folksagor förr i tiden och på detta sätt kommer jag att göra ... vadå?
– Ja, vadå?
– Reklam! Gratis reklam! De kommer att sprida sig som en löpeld, precis som skvaller!
– Bra, Noni! Nog visste jag att du var en smart grabb, men nu har du överträffat mina förväntningar.
– Jag fick en mördande idé!
– Herrejösses!
– Alltså en genial en! Jag skriver en speciell dikt och ger dem till killarna i ”Flugflamman”. De är gamla vänner till mig. Så att de kan komponera en glad, rytmisk låt som de kan sjunga på lördag kväll. Två dar innan invigningen.
– Jag finner inga ord för att berömma dig. Synd att du är vegetarian. Jag skulle genast ha ärat dig med en portion märg, Flavius Kasians kännemärke!
Bandet ”Flugflamman” bestod av fyra killar och en tjej. Tre gitarrer, slagverk och en saxofon, ett instrument som Cezara blåste i med sådan lätthet och skicklighet att hon tycktes hålla en liten flöjt av bokträ i händerna. Det var en lång och smal tjej med mjölkhy och tjockt mörkt hår som var kortklippt på ett pojkaktigt sätt och två stora mörka ögon, vidunderligt stora och djupa, som två vulkankratrar. Då och då stack Cezara det gyllene, ja påträngande guldskimrande instrumentets munstycke mellan läpparna och improviserade bredvid killarna. Det fanns också tillfällen då hennes instrument med sin egenartade klang blev ett soloinstrument. Då stängdes inte Cezaras ögon som hos de allra flesta andra saxofonister, som absorberades av de musikaliska fraserna de lät frambringa genom den gnistrande tratten, utan de blev ännu större, överväldigade av förvåning och förtjusning inför flickans egen prestation. Ibland var hon bakgrundsröst i bandet.
Bandet spelade en blandning av rock och klassisk jazz, flera sorters blues, nästan korrekt när det gällde harmonier och rytmer. De var ännu nybörjare och bandet var endast två år, fem månader, sex veckor och tre dagar gammalt. Ibland hände det att de missade tonarten några takter och rytmen haltade något. Det uppstod falska toner som förorsakade skrattsalvor i publiken.
– Till och med flugorna faller platt när de hör er!
Men invånarna var förtjusta i de unga musikanterna, de var till och med stolta över dem. ”Flugflamman” var det enda bandet från Luna de Jos som hade haft konserter i Cluj och som även hade spelats på radion.
Tavu, som var vokalist och spelade ackompanjerande gitarr, hade bildat bandet och automatiskt blivit dess ledare. Han var ett stort fan av pommes frites övertäckta med majonnäs och förmögen att svälja högar av dem utan att detta påverkade hans figur det minsta. Smal som en mygga, av medellängd och begåvad med två stora öron, som han uppvisade med stolthet, brukade han ständigt raka bort sin hårbeklädnad.
– Ditt huvud ser ut som ett bowlingklot. Ett klot med öron!
– Musikaliska öron, kompletterade han och log brett, med avväpnande uppriktighet.
Till hans lycka blev han sällan förargad och då bara på goda grunder.
Vi råkade väl också träffa bredvid lite grann, sade han när de spelade falskt, men vi tog igen det snabbt. Vi är unga, i början på karriären, vi är begåvade och passionerade och framtiden breder ut sig framför oss som en rak och självlysande väg. Som en neonlampa ...
– Hör du Tavu, hur kom du på idén till det där underliga namnet ”Flugflamman”?
– Det låter glatt, eller hur?
– Vadå glatt? Det låter som en eld som fångar flugor. Är det en insektsspray?
– Det var det! Men det försvann från marknaden, ur handeln, och så uppstod bandet ”Flugflamman”! Det får en att tänka på brudar...
– Trams! Man blir snarare full i skratt.
– Perfekt! Ett glatt humör är det ideala för vår musik. Det gör oss uppmuntrade. Vi får vingar. Börjar flyga.
När bandets solist började improvisera på saxofonen såg man inte längre hennes böjliga kropp lik en langust, utan hela hon förvandlades till läppar, idel läppar från topp till tå.
– Hör du tjejen, spela något folkligt också!
Repliken drog förbi Cezaras öron med ljusets hastighet utan att lämna några spår.
På lördag kväll skulle de ha konsert på amfiteaterns scen i Pădurea Pătrată[2], en skog som växt upp på åsen utanför staden, bara ekar och buskar fulla med lockande viskningar. Bandet ”Flugflamman” skulle stå för första delen av evenemanget. Ett sensationellt evenemang. Efter dem skulle Den store Petric hålla tal i dimma. Så annonserades det på affischen: Tal i dimma. Det var första gången som Den store Petric skulle beträda scenen inför publiken i Luna de Jos. För allra första gången skulle invånarna i staden få höra och se Den store Petric i egen hög person.
– Vilket var månne förnamnet och vilket var efternamnet?
– Tja, Petric måste vara hans efternamn.
– Då är alltså Den Store hans förnamn. Han kanske har förfäder i Luna de Jos!
– Eller i Luna de Sus[3] ... hahaha!
På amfiteatern i skogen kände sig invånarna som att de befann sig i en rentav provocerande frihet. Man kunde äta och dricka under uppträdena. Det var tillåtet att högljutt kommentera, med ekon, visslingar, handklappningar. Man kunde bua, gapskratta eller ljudligt sucka.
Vid naturens bröst, så givande och överseende.
Förälskade kysstes utan förbehållsamhet eller låtsad blygsel.
De hade möjligheten att försvinna en stund bland viskande buskar och ekstammar.
[1]Luna de Jos, Månen där nere
[2]Pădurea Pătrată, Den fyrkantiga skogen
[3] Luna de Sus, Månen där uppe
