I en livlig diskurs är Rita Chirians poesi en legering av patetik och transitivitet, av färglöst skrivande och lysande jämförelser, av självironi, kvinnlig sinnesrörelse, melankoli och sann hjärnfrossa, en konstant flykt från det schablonmässiga i sökandet efter en okonstlad och icke-perverterad känslosamhet: "jag sa till dig: du kan stryka från min hud putsen från rummen / några hundra tusen där vi trängde ihop normalitetens estetiska kadaver / du kan stryka alla / vita svulster på ettorna på sjunde våningen där är staden liten och mitt liv ryms hela i en ficka du kan ta mig idag / till din älskarinna vi kan stjäla alla pengar i staden på en ö skulle jag bara vara din låt oss / ge fan i konformistisk lyrik i ansvar diplom/ löner och vara fria prata ett språk som bara är vårt vi ska skriva / litteratur och bokföringsregister vi ska lära oss glömma eftersom jag är så / olycklig för inte ens självmord är längre en lösning mina kinder brinner och detta / betyder att jag ännu lever jag andas för så ska det vara och allt är bra det är bra / på morgonen tänds min hjärna långsamt som en gammal elplatta fladdrar / i några sekunder och spricker sedan upp till breda och öde gator / jag andas för så ska det vara jag dödar inte för det är inte moraliskt jag stjäl inte för det är inte fint / och döden sticker sina fläckfria tänder i mig som en tevereklam". Den andra diktboken av Rita Chirian heter Poker face (2010).
Text: Marius Chivu
Översättning: Åsa Apelkvist
Foto: Cato Lein
ur kirke
1.
det smärtstillande medlet du sväljer
stanken av urin och illamående som jäser mellan dina lår
dagarna som fördubblar dig likt skrattspåren i en sitcom
ketonkropparna som invaderar ditt blod
stilla likt naziubåtar
allt du hatar och som dränker dina muskler anorektiskt
(en dag kommer det att finnas frid att ge till pickande fåglar
en dag kommer du att växa i mörker som en diamant eller en tryffel
en dag kommer vi att golfa och vi kommer att jaga vildsvin
på vindlingar blanka som strukna underkläder)
allt detta kommer att utbilda oss
eftersom det här inte är en värld i blindo
för vad har vi lärt oss?
vad har vi lärt oss
av alla rädslor som gripit tag i våra axlar
och lustfyllt skakat oss?
*
bara febern utvidgar nu dina organ
som en kvinna deformerad av osteoporos
febern med rörliga nedbrytbara leder
och alkoholen
som ömt
öppnar upp
sprickan
i dig
bakom ögonen dagen morgonen ljuset
stadens katodiska lunga absorberar stöter upp
det febrila slemmet reflekterar högspänningsledningarna
*
du säger att för de svaga är verkligheten ett självmord i slow motion och
alla mina misslyckanden täcker över varandra som nikotinbrännsår
vi är barn av heden och vårt kött är täckt av plastflagor
vi är femtonåriga mördares bakbundna handleder
vars spasmer har stoppat dansen
i vidöppna hål
finns inget att hitta inget att begrava
2.
av kyla av tomhet av rädsla
och snart kommer mitt döva skrik
nästan som från en dåres paradis
nästan som en födsel kommer jag att skrika och
över byggnaderna där jag varje dag ofelbart
noggrannt och utan synd ömsar min rymliga stuckprydda hud
det kalla lugnet det nordliga lugnet kommer att växa och jag kommer att skratta.
för ingen känner lugnets varför och därför
som lastbilshjulens damm och jämmer
stiger upp för att brinna
över förorten.
snart kommer jag att skrika som
som en levande drunknad man.
inga säckiga och svettiga kläder
inga nätter som kastar och vrider sig
inga filtsolar som slår mot fönstret utan
bara potthålet bara ön i honans hjärna som
med förpackning och dopamin och knull.
3.
han säger ni har visserligen en välformad
och skulptural och jonisk kropp lilla fröken
han säger men vad hjälper det.
jag föder fram en kyrkogård framför fönstret som går för långt och du vet att det inte är litteratur
hör du mig. kyrkogårdar och landsvägar tilltar och avtar tills
murarna som driver upp inuti dig smälter
jag föder den som man föder upp ett barn.
jag planterar en ny färg för varje dag och varje dag avtar
den här kyrkogården och
jag stänker ut den droppe för droppe över gommen
det är min salivs kopparsmak
det är min kloformade och spända tunga som söker av dina murar.
slappt bultar deras styrka. för murarna faller istället för att göra
motstånd. deras fall alldeles strålande och
ljudligt.
16
"jag ser dina ben och de är två sjunkna små flickor. du har den obotliges
tanklösa aura. min hand skulle kunna tränga igenom ditt kött som en bisturi.
och min hand kittla med det varma blodets grymhet."
din penis penetrerar mig kall och mekanisk som vapnen på columbine.
och om jag sluter mina ögon gör du mig till skuggan av en järnväg.
den skulle du nästan kunna älska.
"du är en vaxkvinna och din mun är ett blått ärr. när jag drar mig ur
darrar jag som vid tanken på incest."
24.
"ditt lugn är en sprängd stad. din andedräkt
luktar brända fjädrar och osläckt kalk. du har de stora katternas
nyckfulla lättja och ditt rasande kvinnliga lugn är
ketaminpulver och ingen utväg."
tjugosju till tjugoåtta
kanterna slöts som en operations mörka läppar
här är ingenstans hemma. här kommer du aldrig vara ensam.
här är min älskades kropp ett isflak där du springer barfota
mellan köttlösa lik och
harpuner.
här luktar döden av mina döda ögon.
25.
jag säger dig: väntan luktar som
min barndoms övergivna mataffärer
jag är en ljugande kvinna och det är alltid jag
som lyckas snickra ihop de galnaste historierna –
första gången jag klippte mig
växte mitt ledsna kön ut till en penis
mina hudlösa partier började långsamt försvinna
under dem förökade sig friska celler obevekligt
jag har föreställt mig dem obefläckat glödande
unga honor med vita hucklen och korta naglar
på morgonen är jag fortfarande barnet som driver runt
med svullet ansikte
han säger: du är inte mänsklig och
jag minns den röda skalbaggen
orörlig paralyserad
under gula stirrande ögon –
jag säger ord som om jag mekaniskt
rensar upp ödemarker
*
kvällen flyter lärt som en prydlig handstil
ditt kön söker mig med tristess, med skam
jag pratar om kärlek du pratar om kärlek
mitt kött klyvs som en mörk gevärspipa
26.
min hjärna är ett testosteronmoln över ett öde fängelse
min hjärna är en förortslum där du mördas med
nitton knivhugg
min hjärna sprättar kärleksfullt bort min hjärna
här i mina knäskålar mognar mörkret som små smultron.
här finns inga kvalster.
här finns inget blod.
*
vårt minne är lika ogripbart som en
x-partikel. med styrkan hos ett beroende
skulle min käke kunna krossa dig.
och om du tar ett enda steg bort
blir mina fötter glas och min tunga sotig som efter en narkos och
mina händer sprider alla levande mäns skamlösa och tunga
stank.
underdina stirrande ögon blir jag ett sparvkadaver. när jag säger stanna
växer föraktet i dig grumligt som
grå starr
*
fladdrande under templet som malar. som änglar.
trådformade fiskar förtär sig själva inne i min hjärnsörja.
glada nålar i venen och femtio mäns sperma
i mitt innanmäte som kaustiksoda.
jag föddes med hundra självmord jag föddes med
femhundra tusen äggceller.
Översättning: Sofia Stenström
