När den karismatiska, outtröttliga Nina Cassian 1985 reste från Rumänien till USA, lämnade hon bakom sig en verksamhet av överväldigande mångfald och kvantitet. Då hade hon för länge sedan passerat sitt debutverk med surrealistiska undertoner La scara 1/1 (1947, "I skalan 1/1"). Det var först på 70- och 80-talet som hon med sina dikter skrivna på det så kallade "limba sparga" (ett språk som hon själv uppfunnit), skulle återuppta leken med det absurda. Hon hade haft en explosiv bana som poet efter att ha accepterat en av kommunistregimen godkänd litterär strategi och skrivit några böcker i enlighet med "proletkultismen", som Sufletul nostru ("Vår själ") och An viu – nouă sute şaptesprezece ("Ett levande år – nittonhundrasjutton"), båda publicerade 1949. Cassian var också verksam, mer eller mindre i regimens tjänst, på många andra konstnärliga områden. Hon komponerade musik – lieder med dikter av Eminescu, en symfoni, Griviţa roşie (1952) och Cîntece pentru Republică ("Sånger till Republiken"). Hon översatte Majakovskij, Heine, Georges Rodenbach med flera. Hon skrev barnböcker, däribland den kända Nică fără frică (1950, "Den orädde Nica"), och målade. I USA fortsatte hon med framgång sin litterära verksamhet, med bland annat en av hennes dikter affischerad i New Yorks tunnelbana. Under de första åren av 2000-talet började hon ge ut en svit med självbiografiska volymer Memoria ca zestre ("Minnet som hemgift"), som kastar nytt ljus över författaren och hennes egen epok – båda lika kontroversiella och gåtfulla.
På svenska:
Mirakelkvinnan, övers. Dan Shafran, Ellerströms 2008
Kontinuum, övers. Dan Shafran, Tranan 2011
Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
________________________________________
Avsedd för gamla
och rörelsehindrade
ur Mirakelkvinnan, övers. Dan Shafran, Ellerströms, 2008
Jag fick stå under hela resan:
ingen erbjöd mig en sittplats
trots att jag var minst tusen år äldre
än alla andra,
trots att jag hade tydliga tecken på
minst tre svåra åkommor:
stolthet, ensamhet och konst.
Föryngring
ur Mirakelkvinnan, övers. Dan Shafran, Ellerströms, 2008
Det är som att åldras.
Bara något som sker.
Håret börjar bli mer oredigt,
huden blir lenare,
aptiten ökar.
Plötsligt sjunger du i duschen och i regnet,
du upptäcker en växt du aldrig förut sett
och du mumsar på den.
Vad är det för en liten stjärna på din vänstra tinning?
Kanske en fågel rev den med mjuka klor
för att få dig att flyga.
Och sedan håller samtalet
med månen dig vaken,
och sedan blir drömmen om döden
mer och mer avlägsen
- eller är det tvärtom?
Sedan
ur Mirakelkvinnan, övers. Dan Shafran, Ellerströms, 2008
Först hör man kråkan.
Sedan duvan.
Sedan hör man hur någon tvättar,
vrider ur billiga mattor, och vattnet
droppar i slasken. Sedan
gnisslet av hjul.
Vinden från sidan. Sedan
kvastens viskande. Havet
drar sig tillbaka. Man hör
eftermiddagshimlens dörr
mjukt slås upp.
Löven börjar en tröttsam
färd. Man hör
sömnens fågel. Kanske också
en katt med en kattunge i munnen
när hon går förbi på avstånd.
Duvan igen. Sedan vattnet
i slasken. Sedan
havet långt borta.
Sedan hösten.
