Eva Ström i Sydsvenskan: Dagboken blir ett nioårigt dokument om en ständig livskris, eftersom skrivandet blir synonymt med livet. Den nästan skrämmande intensiteten från Orbitor känns igen, den själsvidgande, lyskraftiga prosan, och Cartarescu skildrar dess pris.
Malte Persson i Expressen: ...skrivandet är det dominerande temat, och det som inte är skrivande men har med skrivprocessen att göra: reflektioner över lästa böcker, nedtecknade drömmar, ett mer än genomsnittligt stort intresse för pulverkaffe... Framför allt har jag aldrig läst en lika bra skildring av hur skrivandet är en kamp med den egna hjärnan. Av hur det finns en gräns för den egna förmågan, som man stångas mot, och hur allt skulle bli meningslöst om man blev alltför medveten om exakt var den gränsen gick.
Aris Fioretos i Dagens Nyheter: Den som förväntar sig redogörelser för klädinköp, vänskapsband eller scener ur ett äktenskap av det slag som svenska författare skämmer bort sina läsare med blir i alla fall besviken. I gengäld belönas läsaren rikligt med monomani och förtvivlan… [Men] Trots de fixa idéerna blir läsningen sällan enahanda. Tvärtom får den förtätade nukänslan framställningen att verka på en gång oförutsebar och suggestiv.
Crister Enander i Tidningen Kulturen & Helsingborgs Dagblad: Dagbok 1994 – 2003 är utan tvekan litteratur i egen rätt. Volymen ingår på ett självklart sätt bland Cărtărescus litterära verk. Jag vill till och med hävda att det är ett verk av bestående värde. Egentligen går denna tankeintensiva skildring, denna tvivlande, redogörande, ifrågasättande och filosofiskt diskuterande text enbart att jämföra med till exempel Sándor Márais många volymer med utgivna dagböcker eller Witold Gombrowicz tre band starka "Dagboken".
Det är helt enkelt stor litteratur. Varken mer eller mindre.
Sanziana Ravini i Göteborgs Posten: Få saker är så njutningsfulla som den illusoriska känslan av att få kliva in i en författares huvud och betrakta fiktionsmaskinens alla nervtrådar och substanser. Nu har den rumänske, ständigt Nobelpristippade författaren Mircea Cartarescu offentliggjort sitt allra innersta i mastodontverket Dagbok 1994-2003. Det är onekligen en av de mest uppriktiga själviscensättningar jag har läst på väldigt länge. Inte så långt ifrån Lars Noréns egobibliska dagbok.
...rumänen i mig inte låta bli att känna igen de magiskt realistiska stråken som är så typiska för den rumänska sagokulturen, absurdismen, cynismen, ja rentav nihilismen, men Cartarescu är som en sammanslagning av litteraturens mest svindlande gåspennor. Här finns både Cervantes pikareska naivism, Borges labyrintiska tidsresor, Márquez detaljrikedom, Goethes filosofiska experiment, Bulgakovs burleska persongallerier och Pynchons intrikata fiktionspussel.
Fabian Kastner i Svenska Dagbladet: På nästan varje sida hittar man någon fantastisk tanke eller formulering man bara måste stryka under. Som denna: "Hjärnhalvorna är bara hopfällbara vingar under skallens täckvingar. Hjärnan är en fjäril som aldrig har flugit men som kommer att flyga."
…Trots att Cărtărescu ivrigt förnekar det, är dagboken litteratur i egen rätt, full av fantasi och poesi. Den förunderliga Inger Johansson får språket att skutta och slå kullerbytta också på svenska.
