Text: Marius Chivu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
Inbillade landskap
Om det inte varit för den där höstmorgonen
den halshuggna stadens glödande andedräkt
tystnaden som föll som ett vinrött draperi
skulle vi ha fortsatt slå vad på lösa grunder
i inbillade strider
i inbillade landskap
och stirrat på våra skuggor som sträckte ut sig in absurdum
i bedrägliga speglar.
De starka är ensamma
de starka är övergivna
och så sårbara i sin naiva tro att kunna skjuta sina drömmar
längre än
till och med de ännu kan följa dem med blicken.
Uppifrån verkar allt vara som vanligt:
De döda med de döda
de levande med sin fåfänga.
Linjer av aska
En dag skall vi ta saker och ting som de kommer.
Vi skall se våra krusiga våglinjer.
Jag skall vara uppe på en blå sten
och mäta jorden med min handflata.
Skapelse är bara lössläppt stolthet
bestraffning kommer från antiken
och från dem som söker ensamhet
med ödlor på sina skuldror.
Jag skall hälla min själ i flaskor och begrava dem
fast jag tvivlar på havets frälsande förmåga
och på att det finns några flaskläsare kvar.
Obetydliga spår av sanning
skall flyta omkring som annonser för Kodak
i det överljudsoranga.
Jag är uppe på en sten
och räknar de försvunna
som mynt i en storm i ett vattenglas.
En dag skall vi hämta våra saker
från platsen antiken förbannade
så att vi kan andas in luften med dess molekyler, med
all dess vårdslöshet
samma flygandets geometri –
linjer av aska på en het sten.
Spår av flygning
Idag är jag precis som du tror jag är: skyldig, det vill säga änglalik
med mina långa armar som klumpigt sticker fram ur min skjorta av vatten.
Fri, o fri med så många murar omkring mig
där jag inte skall rista in hjärtan eller ömma ord
utan tecken från det språk jag talar under sömnen
en sorts fornänglaspråk som används då man färdas mellan gränserna.
Jag har fallenhet för lycka,
en sorts omedveten spasm som gör en smeksam och skyddad plats av korset.
Jag är precis som du tror jag är:
Spåren av flygning, vingens flaxande, silkeskokongen ur vilken
ord smyger sig förbi tullen, privatsaker jag förde in hit illegalt.
Det är inget att göra åt min gyllene gåva.
Från de döda språken kommer bara stjärnstoff.
Banketten
Jag är här på den stora banketten.
Vi serveras ord i kinesiskt porslin och böhmisk kristall.
Ett lyckligt oväsen fyller luften.
På tungspetsen erfar jag förräderi, som en kanin tryfferad i cirklar
runt en duvas öga.
På gigantiska brickor bemålade med mörkröda drakar tar man in skräck i aladåben till oss
och människorna lutar sig bakåt i stolarna och ryser av välbehag och
häpnad.
Nya sätt att uttrycka beundran och beklagande slår igenom.
Tid i tunna ord viner vita i glasen.
På bordduken droppar fåfänga från ljushållarna i brandgula stavelser.
Det är en konst att sätta ihop bokstäver i ordning för att klara av sin självgodhet,
sin kolesterol, sin vrede eller nära sin arrogans med ordsvammel,
välja vad man skall smaka på först, ödmjukhet på små fat
eller tålamod, geléartat och med en stark arom av roquefort.
Vi stjälper i oss, vi bälgar i oss, vi lägger ned ord.
Festandet tömmer vårt inre, gör våra själar proppfulla.
I hörnet kastar historien en mening som liknar en lax bonne femme
över sina bara axlar.
Hur jag mår
En gång i tiden visste jag hur jag mådde.
Numera tar jag reda på hur jag mår från dag till dag:
"Bra, tack, och själv?"
På avstånd besläktad med alla de svarta kassörskorna,
med alla gymnasterna från Chinatown,
med alla kodnummer, kortnummer, Pin- och Pam-koder
trycker jag återigen på en knapp, lämnar kvar skämt på telefonsvararna,
rörd av deras mjuka röst som ber mig vänta lite längre
eftersom mitt samtal betyder mycket för dem.
Jag är den viktigaste i världen och jag väntar
tills jag somnar med handen på knapparna,
och minns hur jag under min barndom brukade leka sjuksyster
bland viskningarna från kvinnorna i köket
som gjorde plommonmarmelad och berättade historier om våra fördärvade fäder,
dessa underbara karlar som kom hem sent med varma brödlimpor.
Jag är definitivt den viktigaste, begravd under räkningar, recept,
livförsäkringspremier och erbjudanden om semester på exotiska öar.
Jag lyssnade på mitt hjärtas slag – Pin, Pin – under tjutet från ambulanserna,
brandbilarna, polisbilarna, fordon i vilka jag skulle fly
till den vida och goda världen och sägande, hur mitt slut än blir:
"Jag mår bra. Trevligt att råka mig."
En ängel, två änglar
Jag kan inte rymma med dig, sa han.
Inte heller kan jag stanna kvar. Du är för bräcklig.
Jag höll på att samla ihop alla böcker
i vilka jag ingenting lärt,
kanske bara fått ögonen att bli större,
ansiktet att bli skrynkligt.
Jag tänkte att vad vi än gör,
är vår död olämplig,
så varför inte dö just här
där jag tidigare aldrig dött?
Det var en natt utsträckt till bristningsgränsen.
Ständigt sökte jag efter ord, naiv och bräcklig,
tappade saker hela tiden.
Hos dig förstår jag ingenting,
sa han till mig,
förlåter ingenting, blott det fulländade.
Och sedan drog en ängel, två änglar
upp mig igenom fönstret.
Över ruinerna
I historiens frånvaro
irrar fantasin omkring.
Varje natt försvinner en kvinna
under ruinerna av något kejsardöme
och lämnar sin adress skriven med läppstift
på en venetiansk spegel av plast.
Här där inga hjältar behövs
klämmer poeterna ihop ett sekel
med hela dess europeiska prägel
och stoppar det i fickan.
Frånvarande
är historien blott en vardagshändelse
som flyter över ruinerna
med en tunn bok under armen.
För sista gången
Jag har alltid tänkt mig döden
som en kvinna
ung och bräcklig, gjord av luft
skrynklande till gardinerna vid fönstret.
Sedan förälskade jag mig långt borta
en honungsfärgad eftermiddag.
"Kanske bara i rumänska språket",
sa mig min utländske älskare.
"Ni har för många genus på saker
och för lite respekt för hjältar.
Döden är en man som jag, som vi
förgörare av imperier,
en tyst kamrat
hans skuldra mot min skuldra
så gammal att jag måste stödja honom."
Och fortfarande förälskad flög jag bort
skrynklande till gardinen över hans axel
ung, för sista gången.
Rökens ansikte
Långsmalt, det rökiga ansikte
jag håller mellan mina händer
liknar nu mitt eget.
Skönhetsgudinnan vänder sig om
och dyrkar dig.
Nyp inte av plommonträdets gren,
skälv i takt med dess andetag,
spring inte bakåt ifrån vågorna
som nafsar efter dina vader.
Men bär din skjorta med fjärilar
och svirra runt det ljus
som skimrar från mina vita tinning,
och gör mig mörk.
Bara en repetition
Att vi passerar här
är bara en repetition
inför den stora resan
då vi båda skall flyga på rygg
med ögon uppspärrade
av det vi alltför sent fick lära
och händer slutna
som om vi levt våra liv
någon annanstans
och kommit hit
blott för att sprida askan.
övers. Dan Shafran
