Vernissage 28 maj kl. 18.30 – 20.00Föreläsning av Mihaela Lazăr
Utställningen "Rumänska arkitekter – skapare av ett kulturarv” togs fram i samband med 120-årsjubiléet för Rumänska arkitektsamfundet och Rumänska arkitekthögskolan, ur en önskan att lyfta fram det arkitektoniska kulturarvet som en grundpelare för den kulturella utvecklingen, och samtidigt understryka arkitekturens bidrag till känslan av gemenskap.
Slutet av artonhundratalet kännetecknades av grundandet av den moderna rumänska nationalstaten och uppförandet av dess offentliga institutioner. I och med detta uppstod ett behov av en yrkesorganisation. De första arkitekterna studerade framför allt på École des Beaux Arts i Paris. En av studenterna som tog sin examen där 1883 var Ion Mincu, initiativtagare och förespråkare för det som blev nationalstilen inom arkitekturen: den neo-rumänska skolan.
Ritningarna som ingår i utställningen i Stockholm visar några av de stilistiska framsteg som gjordes inom nationalarkitekturen, en rörelse som var nära kopplad till romantiken, men även till jugendrörelsens regionalistiska diskurs. Den neo-rumänska arkitekturen representerade, tillsammans med liknande utvecklingar inom musik, litteratur och bildkonst, en av de utkristalliserade stilistiska dimensioner som krävs av en modern nationalkultur. Idéerna som låg till grund för dessa prövande steg var del av en ideologisk struktur, en rörelse med liknande arkitektoniska och ideologiska aspirationer som växte fram över hela Europa under den senare halvan av artonhundratalet.
Den neo-rumänska arkitekturen försökte på detaljnivå ta tillvara på de strukturella och dekorativa elementen inom den vardagliga rumänska arkitekturen (trästolpar och räcken, verandor, krucifix), men även från medeltida Balkan (burspråk med träpaneler, glasverandor), liksom från medelhavsområdet (loggior, pergolor). Man återanvände också sådant som var typiskt inom den arkitektur som var inriktad på sakrala byggnader i de moldaviska och vallakiska områdena (taktyper, murade ytskikt, trädörrar, gördlar, ramar, medaljonger i keramik), liksom brankoveansk arkitektur (en blandning av enkelt murverk och dekorativa ramar, räcken, mosaik). Vidare återanvände man vissa motiv inom den regionala arkitekturen, vilka blev delar i specifika kompositioner med olika teman. Syntaxen som styr kompositionerna är i allmänhet akademisk för monumentala byggnader, av traditionellt bysantinskt slag för heliga byggnader, och väldigt fria, organiska och pittoreskt kreativa för byggnader av mindre omfattning och betydelse.
Den viktigaste företrädaren, tillika grundaren för denna rörelse, Ion Mincu, utvecklade en gren som med säkerhet representerar kulmen för den rumänska arkitekturen. Hans huvudsakliga verk är Casa Lahovary (1886), "Buffén" på Kiselev-vägen (1892, enligt ritningarna som lämnades in 1889 för den rumänska paviljongen på världsutställningen i Paris), Centrala flickskolan i Bukarest (1890), det administrativa palatset i Galati, och affärsbanker i Craiova och Braila. Mincus karaktäristiska linjära stil (även kallad "Ion Mincu-stil") kopierades av ett antal mindre framstående arkitekter, bland dem Spiridon Cegăneanu (Gh. Petraşcus hus) och den italienske arkitekten Giulio Magni. Framstående företrädare för rörelsen, vilka var och en skapade sin egen stil, var Petre Antonescu (Byggnadsministeriet - den nuvarande borgmästarbostaden i Bukarest (1906-1910), det administrativa palatset i Craiova 1912-1913, Blank Marmorosch-banken, 1915-1923, Ştefăneşti herrgård i Arges), Nicolae Ghica-Budesti (Palatset för Nationalmuseums konstsamlingar 1912-1939, grekisk-katolska kyrkan på Polonăgatan, Silverknivskyrkan, Rosettis hus - alla i Bukarest; gymnasiet i Ramnicu Valcea), Cristofi Cerchez (sjukhuset i Polizu och flertalet bostadshus, däribland den berömda villa Minovici i Bukarest ) och inte minst Grigore Cerchez som ritade Arkitektinstitutets gamla byggnad 1912-1927, den nya delen av det kungliga palatset Cotroceni, och flera bostadshus, däribland den remarkabla Disescu-huset i Bukarest. Som betydelsefulla representanter för den neo-rumänska skolan vill vi också peka på Florea Stănculescu (bostadskomplex till rimliga kostnader, skolor på landsbygden, tullhus, jordbrukspalatset i Braila), Statie Ciortan (flertalet förvaltningsbyggnader, tullposteringen i Bukarest), Constantin Iotzu (Lärarhögskolan i Bukarest), Paul Smărăndescu (villor i framför allt Bukarest, men även Ploiesti och Sinaia), George Cristinel (Stadshuset på Banu Manta i Bukarest, den ortodoxa katedralen i Cluj-Napoca), I. D. Traianescu (katedralen i Timisoara), Toma T. Socolescu m fl.
Den sakrala arkitekturens framstående representanter var framför allt Mihăescu Nae (katedralen i Sulina 1911), Dimitrie Maimarolu (armeniska kyrkan 1915), I.D. Traianescu (Madona Dudu-kyrkan 1928, katedralen i Timisoara 1946) och Berechet Ionescu (Casinkyrkan 1937). De sökte alla efter något större och skapade pampiga utrymmen för den ortodoxa bönen.
Efter första världskriget började den neo-rumänska arkitekturen förlora den modernistiska dimensionen och förstenades. Den blev gradvis en av de huvudsakliga krafterna inom den konservativa grupp som opponerade sig mot modernismens retorik och estetik.
Låt oss minnas G.M. Cantacuzinos ord ”Tradition betyder kritisk balans”. Vi uppskattar vägen som denna skola vågade ta, den betydelse som lades vid att upprätthålla värden och skaparglädjen hos rumänska arkitekter, dessa skapare av tradition och kultur.
Mihaela Lazăr har en examen från Arkitetur- och urbanismhögskolan, "Ion Mincu", i Bukarest. Hon har doktorerat i arkitektur med avhandlingen "Urbana övergångsområden som interaktion/offentlig-privat förhandling. Bukarest: passager, gångar, innergårdar", och undervisar vid institutionen för arkitektur. 2012 utsågs hon till vicekommissionär för Arkitekturbiennalen i Bukarest.
