Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein
________________________________________
ur Degete mici (2005, "Små fingrar")
Vigselakten förrättades inte framför ett altare, trots att Neil hade försökt iscensätta något sådant i Mavroghenikyrkan. Men han hade inte lyckats beveka kyrkoherden att hålla vigselgudstjänsten till ackompanjemang av ett boogie-woogie band med äkta negrer och låta den avslutas med välsignelsen God bless you. Istället hade den kyrkliga ceremonin utspelat sig framför ett stenkors, tidigare använt som gränsmärke – på korset hade några skelörtskvistar omslingrat varandra nästan ända upp till bokstäverna inristade med kyrilliska tecken. Varken Eugenia, i sin rosa klänning och vitblommiga hatt utan flor, lord Embury, iklädd en ljus grågrön sommarkostym, den bleke, förtegne anglikanske prästen, som skakats ordentligt både under flygresan från Salonic och senare under bilresan bland vetefält och nya tobaksodlingar, eller de två vittnena, tredjehandsskådespelare upplockade på ett kafé i Bukarest mot ett hyfsat arvode – ingen av dem begrep mer än årtalet 1851 av den fornslaviska texten. Neil hade dock valt just den platsen därför att den tillhörde de fåtaliga ting eller händelser som fick honom att utropa: wonderful! När han vid ett tidigare tillfälle varit på ripjakt hade han lagt märke till en sak: om man klättrade upp på det meterhöga korset, kunde man höja blicken över den alldagliga horisontlinjen, dominerad av sädesfälten, och på så sätt upptäcka den vidsträckta sjön och skogen från Căldăruşani. Så fort han hade trätt vigselringen på hennes finger tog han henne om midjan, lyfte upp henne på korset som om hon var lätt som ett spädbarn, och lät henne själv slå den oöverträffliga visuella volten. Eugenias ögon möttes av ett hav av ljus, sjön hade övertagit solens bländande eftermiddagsljus. Utan att bry sig om prästens växande ilska (gråblek i ansiktet vände han slutligen ryggen mot brudparet och med evangelieboken i handen började han mumla något, förmodligen en bön), och helt likgiltig inför de två skådespelarna (den ene gäspade i ett medan han långsamt förstörde en myrstack med skospetsen, den andre var i färd med att noggrant rensa smutsen under naglarna med hjälp av ett strå), började lord Embury kyssa slejfen på Eugenias vita sandaler, därefter den rosiga huden mellan remmarna, han fortsatte med vristerna, gjorde långsamma cirkelrörelser med läpparna, smekte några gånger vristernas fylliga former, han fortsatte med sina kyssar uppåt, mot hennes underben, knän och lår – ibland vände han neråt igen för att sedan snabbt fortsätta allt längre upp – tills hans huvud helt och hållet försvann under hennes rosa klänning och uppehöll sig där ganska länge.
Det är mycket möjligt att tant Jeni inte har berättat så detaljrikt om episoden med deras vigsel, men då jag satt i fåtöljen i hennes vardagsrum blev jag övertygad om att på samma sätt som magsåret är fiende till dialogen, är brandyn fantasins bundsförvant och förmodligen en av dess tillgivna vänner.
övers. Jeana Jarlsbo
