Herta Müller

Med tanke på Herta Müllers (f. 1953) assimilation i dagens tyska litteratur kan det verka svårt att betrakta henne som en rumänsk författare. Även innan hon lämnade Rumänien 1987 hade hon uteslutande skrivit på tyska – från och med debutboken, Niederungen (1982, Flackland), en bok som förvanskades av censuren men sedermera, till de rumänska myndigheternas indignation, skulle publiceras i Västtyskland. Herta Müller, som är verksam i ett litteraturfrämjande land och dessutom en originell röst, är i dag en fullfjädrad författare: hon har gett ut drygt tjugo böcker, har översatts till många språk och tilldelats ännu fler priser. På senare år har hon återvänt till den rumänska litteraturen med några översatta böcker. Det intressanta är att trots att Herta Müller i språk och hemvist är assimilerad i den tyska kulturen, handlar fortfarande de flesta av hennes böcker om rumänska ämnen. Från de allra första böckerna till de senaste har det förflutna – diktaturen, kommunistregimen och det av totalitarismen förvrängda mänskliga beteendet – satt djupa spår i hennes författarskap.
År 2009 tilldelades Herta Müller Nobelpriset i litteratur, för ett författarskap ”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”.

Till svenska finns hon översatt med:

Flackland: prosa, övers. SusanneWidén-Swartz, Alba, 1985 – utkommer i reviderad och ocensurerad version hösten 2011
Människan är en stor fasan på jorden: en berättelse, övers. Karin Löfdahl, Alba, 1987
Barfota februari: berättelser, övers. Karin Löfdahl, Alba, 1989
Resande på ett ben: roman, övers. Karin Löfdahl, Alba, 1991
Hjärtdjur, övers. Karin Löfdahl, Wahlström & Widstrand, 2005 (första svenska upplaga 1996)
Kungen bugar och dödar, övers. Karin Löfdahl, Wahlström & Widstrand, 2005
Redan då var räven jägare, övers. Karin Löfdahl, Wahlström & Widstrand, 2007 (första svenska upplaga 1994)
Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, övers. Karin Löfdahl, Wahlström & Widstrand, 2007
Andningsgunga, övers. Karin Löfdahl, Wahlström & Widstrand, 2009
Hösten 2011 utkommer även Hunger och siden, Bokförlaget Tranan.

Text: Luminiţa Marcu
Översättning: Jeana Jarlsbo
Foto: Cato Lein


Cement
ur Atemschaukel (”Andningsgunga”)

Cementen räckte aldrig. Kol fanns det mer än nog av. Även slagg, skrot och sand fanns det nog av. Men cementen tog alltid slut. Den blev mindre av sig själv. Man måste akta sig för cementen. Den kunde förvandlas till en mardröm, den kunde försvinna inte bara av utan in i sig själv. Då var allt fullt av cement och det fanns ingen cement kvar längre.
Brigadjären skrek: Cement måste man passa på.
Förmannen skrek: Cement måste man spara.
Och när vinden ven skrek brigadjären: Cement får inte flyga iväg.
Och när det regnade och snöade skrek förmannen: Cement får inte bli våt.
Och när en cementsäck gick sönder skrek kontrollören: Cement får inte rinna ut.
Det rann ur cementsäckarna hela dagen. Hur skulle man kunna bära dem till murbruksgropen utan att röra vid dem. De var av papper. Pappret var alltför tunt för en full säck. Man kan bära en cementsäck på tu eller tre man hand, fatta den i två eller tre eller alla hörnen, eller bara om mitten och bära den själv – ändå går den sönder. Med en sönderriven säck kan man inte längre spara cementen. Ur en sönderriven säck som lagrats torrt rinner hälften ut på marken. I en sönderriven säck som lagrats fuktigt häftar hälften mot pappret. Det går inte att ändra på: ju mer cement man sparar, desto mer uttömmer sig cementen. Redan när man fattar tag i säcken är cementen bedräglig som gatudamm, dimma eller rök – överallt kan den ses men ingenstans gripas. Den svävar i luften, kryper på jorden, hänger i kläderna och klibbar mot huden.
. . .
Cementtornet är fyrtio meter högt, fönsterlöst, tomt. Nästan tomt, men man kan drunkna i det, som Irma Pfeifer i murbruksgropen. I tornet ligger cementen visserligen bara utmed golvet, och med tanke på tornets storlek är det små rester, men den är inte fylld i säckar utan ligger fritt omkring. Vi skyfflar den med bara händerna i hinkar. Det är gammal cement, lömsk och alert. Full av liv. Den lurar på oss, glider grå och stum mot oss, snabbare än vi förmår dra oss undan och springa därifrån.
. . .
Jag blev cementsjuk. Under flera veckor såg jag cement överallt: den klara himlen var glattstruken cement, den molniga full av cementhögar. Regnet knypplade sina trådar av cement från himmel till jord. Våra gråsprängda tsjaijkas (matskålar) och de böjda skedarna var av cement. Hundarna bar pälsar av cement, och råttorna i köksavfallet bakom kantinen. Kopparormarna mellan barackerna ringlade runt i strumpor av cement. Mullbärsträden var inspunna likt fjärilslarver, kokonger av siden och cement. När den grälla solen sken ville jag gnugga dem ur ögonen, men där fanns de inte. Och vid brunnen på lägerplatsen satt om kvällarna en fågel av cement. Dess sång var rå, en sång av cement.

övers. Aris Fioretos